Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
TIOTUSENDENS
ÅTERTÅG
(Förjulsvinter 1917)
Härarna tågade upp på natten på en stor
slätt som rann ut i mörkret åt alla sidor. De
rörde sig ljudlöst mot varandra och besegrade
och uppgick i varandra, och många städer
eller halmstackar brann med gult och rött
ljus. Över väldiga snöfält, som tonade fram
i mörkret och försvann, gled meningslösa och
betydelsefulla slädar som drogs av vargar,
och Kerenski hette mannen som föll.
Olof vaknar när klockan ringer, och när
han sträckt ut armen och stängt av ligger han
en stund i mörkret och tänker tankar. Det är
ännu mörkt, och det är kallt i rummet. Inne
hos värdfolket vänder man sig i sängarna,
någon stiger upp och slamrar i spisen och
tassar på bara fötter över golvet. Som alltid
dessa mörka morgnar, när Jul står som ett
hot och väntar i den nära framtiden, känner
han sig beklämd och hjälplös. Han försöker
hitta några bra ord, men tanken slinter, och
då måste han svära till.
Då han kommit upp och fått på sig de
leriga kläderna och snört de högskaftade,
trä-bottnade pj äxorna, kör han ner ansiktet i
tvättfatet och frustar, nu först är han riktigt
vaken. Sedan ser han på klockan och
klam-par i väg.
Det har snöat i natt också, nere i
barndomen åkte man skidor. Reklamtavlan
utanför bion har fått ny storaffisch, man byter
program i dag och de starka färgerna verkar
så främmande i den sparsamma
gatubelysningen. Melankoli stryker med sin spröda
klang genom själen; eftersom man vart på
bion ett tag och haft det ganska bra, bar
krage och var struntfin. Men nu är man fri
det där och försörjer sig på annat sätt.
Han går in på Hörnkaféet, ställer
unica-boxen på bordet och får ett par koppar av
deras maskrosblandning och ett par
bröd-kortsfria sågspånsbakelser (som smakar
sockrad potatis, länge förvarad i ett hyvleri); och
flickan, som ännu har sömnen i ansiktet och
rörelserna och madrassdoften som en sky
kring kroppen, fyller hans termosflaska med
maskrosvattnet. När han fortsätter genom
samhället med nysnön klumpande sig under
träbottnarna, försöker han vissla och föra
något sällskapsljud för att inte känna
morgonensamheten.
Anabasis, tänker han.
De gick oppe i bergen och hade mantlar
och kjortlar, de hade sköldar av metall och
läder och trä, och läderpåsar där de bar sin
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
