Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOTUSENDENS ÅTERTÅG
kruset som står i hörnet kringbäddas med
lava. Den mäktige herrens örfil stannar på
halva vägen till slavens nedhukade ansikte,
slår fast sig i lavan och sitter där och är ett
hot något tusen år. Med möda och
försiktighet knackar arkeologerna ut dödsskriken ur
den hårda lavan. Det väldiga rytandet
kommer efter tvåtusen år fram som ett litet pip.
Om det varit ett snösprutande berg i stället,
då skulle det hela gått på ett år och lämnat
mycket vatten. Men det hade inte varit så
roligt att vara arkeolog och gräva fram sin
egen far och mor, sin egen bror och syster,
sin egen vän och fiende. Och inget nytt.
Jesus — om han nu verkligen levat —
skulle bläddrat i Bergspredikan och läst opp
några ord. Sedan slutit ögonen och knäppt
händerna och varit frälsningskapten och lett
i bön.
Drottning Margot och Kristina av Ryssland
bredde ut sina stora kroppar för något
århundrade. Sen byggdes Eiffeltornet och då
var jorden inte rund längre, den var taggig.
Om man drog i Eiffeltornet, skulle den mer
och mer likna ett ägg. ”Det första emigranten
möter av New York är den berömda
Frihets-gudinnan.”
”Att tänka på detta sätt kallas att associera.
Genom det medvetna tänkandet höjer sig
kulturmänniskan över vildens nivå.” Genom att
tänka mycket förvärvar man en aktningsvärd
flintskallighet. Det är inte endast så att
huvudskålen växer upp genom håret, utan processen
försiggår ävenledes på så sätt, att
hårmassorna, som här representera det barbariska
och fullt naturliga, förskräckta störta sig utför
huvudskålens sluttningar och söka sin
tillflykt i nacken och bakom öronen, där de
under många år föra en ömklig tillvaro medan
de avvakta skallens hopsjunkande; när detta
icke sker, gråna de så småningom.
Detta är vetenskapligt använda
ordsammanställningar.
Systematik är att sätta ena foten framför
den andra när man går och icke omvänt.
Snön klabbar under träbottnarna alldeles
outtröttligt och han måste då och då stanna
för att sparka av den. I Norrbottens
samhällen klampar träbottnade skor fram — på
många platser i stället för de mjuka, tassande,
subbande näbbskorna. Kulturens landvinning
och krigets resultat i detta ögonblick är att
skogar faller för att bli träbottnar till skor,
som grovarbetare kan använda de små stunder
de inte dansar i operabaletten söder ut.
Framför honom går kamraterna, långt
framme i mörkret vet han att den äldsta,
morgontidigaste, plikttrognaste och mest
krypande, Lunte, finns. Man kunde föreställa sig
ett proletariat som strävade framåt i
morgonmörkret, genom snön, en och en, för att
samlas nånstans och böja sej ner i arbete. De
visste inte mycket om varandra — och man
kunde hata dem fördenskull! — men det
fanns kanske nån eller några som gick så här
och var i främmande himlar, och för deras
skull kunde man älska proletariatet som
Källan. Eller inte använda detta ord: älska,
som aldrig sas högt; men tycka om, gilla,
vara med. Som individ, som figur var Lunte
inte hygglig, men som del i en massa kunde
han vara bra, då kunde man tycka om honom.
Men bara så. Och inte som murar Sundegren.
Han ökar inte farten. Om man går för fort
fram, kan man för resten vricka inte bara
hjärnan utan också fotterna. Man är på sin
vakt mot varje steg och känner hur snön
trampas fast varv på varv och ökar under
klackar och sulor, hur man växer i höjden
och går osäkert på snöstyltor; och man
hoppas att de ska gå av, brista, lossna; och
till slut är man tvungen att stanna ett
ögonblick och sparka av snön igen. Då är man fri
under de första stegen, och glad åt sin frihet,
som ger djupa tankar. De träbottnade blir
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
