Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
lättare och man tar säkrare steg både på
gatan och genom historien. Men sen växer
snösulorna och snöklackarna och med dem
osäkerheten. Om Kristus gått på nysnö med
träbottnade hade hans lära nog blivit hårdare.
Fast på morgonen har man ännu sin frihet,
bortsett från träbottnarna. Medan man ännu
har en halvtimme eller åtminstone tjugu
minuter kvar som man delvis äger och
behärskar kan man sjunga. Inte högt — därför att
sjunga högt i mörker är nog vansinne,
rubbning i det sekretoriska, eller vad det kallas,
men lågt, eller utan att röra läpparna, inne
i sej själv, i bröstet och magen. Deras lort
om ”Svenske gosse” och ”Dom kallar mej för
Putte” kan dom behålla till kvällen — men
den gången lärarinnan dog stod vi vid graven
och:
Jag går mot döden vart jag går
min väg bland dolda skiften
må vara jämnad eller svår
så bär den dock till griften.
Jag har ej annat val
igenom synd och kval
min gång sig närmar till min bår,
jag går mot döden vart jag går.
(Och sen kommer det om himlen. Dom sa
att det var fosfor, men annars sa dom att hon
föll från en stege och sträckte sej och fick
blindtarmen, men det var fosfor eller svavel.
Hon satt nånstans, kanske i skolsalen på
kvällen, och skavde av fosforn på tändstickorna,
de gulröda i de vita papperspaketen, och hon
åt för att slippa få ungen, och så fick jag vara
med vid graven och sjunga fast jag inte hade
nån röst. Vi tyckte hon var så gammal, hon
kunde väl vart tjutvå eller tjutre år. En gång
ga hon mej en halv apelsin, för hon trodde
jag var fattig, men när jag kom hem till
fosterföräldrarna sa dom att det var en
förolämpning, för dom var inte fattiga, haha.)
Jag går mot himlen vart jag går —
Nänu kan det vara nog, för man har bå
upplysning och vantro i det fallet.
Å når du ska ut å fria så fria inte te en gammal mö
för dä ä då pina å dö.
Ho setter i spisen å grinar
å gör så sura minar,
ja, akta dej för den, ja akta dej för den,
å ta ej den te din vän.
Nej, den är för gammal. Om man tänker
hårt kan man göra lika bra själv.
Så sant jag heter Olof, Olivia är ditt namn,
en gång så har jag hållit dig allt uti min famn,
ibland du hette Maja, Maria namnet var,
men framtiden den flammar
och nu så är jag kar.
Jag går i snön och schavar, ja, Olof heter jag,
och rädes ej för gravar (med inrim som hos Kipling)
det kommer väl en dag
då uti samfälld styrka vi reser oss att slå
i kras det ni nu dyrka, och då ska ni se på.
Den visan som jag diktar, den är en morgonsång
och den skall inte sjungas, ej gnolas ens en gång,
den visan kan blott tänkas, den är så djup och fin
och därmed slutar visan uti ett morgonflin.
Djävla strunt, tänker han. Sedan beslutar
han att skriva upp det på kvällen om det
finns kvar. För sämre har man hört talas
om, tänker han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
