Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOTVSENDENS ÄTERTÄG
knä med vattenpass och ger varje bit den rätta
lutningen, så att röret inte ska få
förstoppning längre fram. Han talar gärna om detta,
föreställer sig högt hela förloppet; han talar
om rätt fall och lutningsvinkel, ja, han
skrattar belåtet flera gånger:
— Utan en annans erfarenhet blev det nog
snart propp i hålet. I min ungdom —
Han berättar om hur det var i Sundsvall
i hans ungdom. Ligga och rensa — så är de
stora städernas kloakiska liv.
— I min ungdom —
Där är du väl ännu, tänker Olof; och han
tycker tanken är så bra att han säger den högt.
— Vasa?
Olof upprepar det inte. Lunte är väl en
mänska, han med. och måste ju få tala. Denna
tanke är ädel: man måste vara rättvis till och
med mot Lunte.
Pojkarna bär fram rör en stund då och då.
De lägger dem längs kanten, trampar i snön
med sulade näbbskor eller träbottnade och
vacklar ostadigt. Sedan skickar de ner
rörbitarna i en repstump, Lunte lägger och
cementerar någon meter och bäddar kring
röret. Detta är livets djupaste mening.
”Känner du herr Karlsson, han som lägger
ner rör?”
Olof gnolar melodien, och nu lystrar Lunte.
Han tycker inte om det. Biten sårar hans
yrkesstolthet och mänskovärde; den förolämpar
honom.
— Ja, dom med sina stumpar, säger han
vresigt, och leran smackar och kluckar och
är med på saken. Och så tar han i: Du kunde
ha annat å göra än gå och skräna där oppe!
— Ja, herr greve, svarar Olof med en djup
bugning ner mot Lunte.
— Vasa?
Lunte lyfter på huvudet, tittar. Gräva och
greve kommer av samma ord, tänker Olof och
tycker han är fyndig. Ändå är han olycklig,
världen är grå, man är inte fri. Gammalklokt
tänker han: Ingen är fri. Men han tror inte
på denna visa sanning. Idiot! tänker han om
Lunte och klampar fram mot kanten med
ett rör.
Då måste han lyssna. Visst. Nu gnolar
Lunte själv där nere i jorden, småsjunger
över rören och inviger dem. Det är en bit
ur en gammal operettmelodi, han minns inte
vad den heter; och den förvandlas: Jag är
född i den stora Sundsvalls sta, där di stolta
skeppen gå.
— — — älskat å älskat så — — —
När Lunte och de tre pojkarna fyller jord
och snö och klimpig lera över rören tänker
Olof: Nu gräver de ner och döljer det
hemligaste av allt i jorden och även en sällsynt
sång, ett gnol som borde vara på museum
nånstans söder ut, nere i Sverige: Luntes gnol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
