Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOTUSENDENS ÅTERTÄG
egendomligt smala händer; i synnerhet den
vänstra, för där är lillfingret borta. Genom
Olofs hjärna passerar det några idéer om
fingret. Man får väl utesluta antagandet (så
är hans tankestil för närvarande, särskilt
denna mötes- och förhandlingsdag: den
närmar sig broschyrstilens skenbara exakthet
i alla uppgifter), man får alltså på vissa
grunder utesluta det antagandet, att en
kanonkula slitit bort fingret; och ävenledes att ett
träd, en fura eller en ek från södern fallit
ner på det; inte heller kan man på allvar
tro att hon bitit av det, hon ser så snäll ut;
och hon har troligen inte spetälska. Han
lämnar problemet och försöker förklara för
Bergström:
— Så tänkte vi bli organiserade.
Bergström ser på dem med öppna, leende
ögon; sedan blir han allvarligare.
— Ja?
— Ja, säger Olof, det är så att vi arbetar
hos Fridholms — men det står ett bolag
bakom. Vi har fyrti öre i timman och det är
ingen som är organiserad där. Och nu tänkte
vi sätta i gång i kväll.
Ordföranden höjer ena ögonbrynet och ena
ögat ler medan det andra fortfarande är
allvarligt.
— Med att strejka? Och förklara blockad?
— Ja, säger Olof, vi tänkte smälla till med
en gång. Med direkt aktion (som det heter),
för att så att säja komma överrumplande —
Han kommer av sig och måste svälja
— men nu är han på det igen:
— Nånting måste göras, och dom
behandlar oss som hundar.
Ordföranden stryker sig om hakan och ser
från den ena till den andra.
— Vad heter ni då?
De säger sina namn och Bergström skriver
upp dem på ett papper. Olof är en gnutta
besviken, han borde skrivit upp namnen i en
bok. Men han tycker själv att ordet hundar
var bra, det tog nog skruv och lät som hård
kamp för hundens rätt.
— Vi tänkte sätta i gång mesamma,
påminner haij.
Ordföranden funderar, kliar sin haka och
frågar om de vill ha kaffe. Det luktar gott
och de tittar på varandra, Olof gissar att det
kommer att ta bort för mycket dyrbar tid
— men fru Bergström sätter i alla fall fram
koppar. De försöker dricka fint och hyfsat
— och Olof minns plötsligt att han ätit på
turisthotell och restauranger, man kunde ju
nämna om det, ifall det blev tillfälle och var
lämpligt. Undras om Bergström söp?
— Ja, det är ju roligt att ungdomen
kommer så här frivilligt och självmant, säger
ordföranden. Annars får man minsann både hota
och be för att de ska förstå sitt eget bästa.
Till Folkets hus går de nog, men det är bara
när det är dans. Och sen fyllan och allt
elände.
— Visst minsann, säger Olof.
Han tycker det är ett bra ord, det
smäller till.
— Det är värst med fyllan, säger han. Om
de bara kunde hålla sej från den så. För att
kunna föra kampen.
Bergström ser rakt på honom (Olof känner
sig osäker igen) och säger:
— Vi får väl lov att tala med Fridholm
då. Men organisationen kan inte göra nånting
utan möte, och ni är ju inte medlemmar än,
ni måste väljas in först. Men vi kan gott tala
ett par ord med Fridholm, om så är.
— Han höllt på att komma under ett ras
i dag, säger Erik, blygt, för att få vara med
i samtalet.
De båda andra pojkarna nickar och är en
smula förargade över att inte själva ha sagt
det före och fått fler ord med.
— Det var visst inge farligt, sägej Frans,
han kom opp igen.
— Vi skotta opp honom, säger Olof och
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
