Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIOTUSENDENS ÅTERTÅG
frånvarande, långt inne i pjäxornas klabblösa
trygghet.
De fortsätter — grubblande eller kanske
rädda.
*
Fram genom Saharas glödheta sand tågar
en trött karavan. Främst går en yngling från
frankernas land skådande ner mot sina blan.
Ty: Svenska gosse, vart du seglar, glöm ej
bort din lilla vän. Och om hon kom nu skulle
man gå fram och säja, att här ser du en
arbetare som drar ut i strid, ni med era
skjutbanor och erat tjafs.
Men grekerna var mycket förundrade över
det vita som föll på dem och de rörde vid
det med händerna, och där var Xenofon, och
det var tio generaler och de ropade: Thalatta!
Aldrig får mitt hjärta ro, du är jämt
inkognito, eller hur det är.
Och Ek sa, att kan man bara stora
duroskonsten så kan man lära sej allt det andra,
både slanten i karotten och vandrande
kortleken och allt det andra.
En gång när jag blir äldre och deras krig
tagit slut ska jag åka genom hela Sverige
i vagn på sommarn och titta på kända och
berömda platser.
Hon böjde sej fram mot mej och rörde
nästan vid mej och jag önskar att det varit nu!
*
Rummet skall han alltid minnas: det hänger
en virkad gulvit lapp på ryggstödet till den
stoppade amerikanska gungstolen.
Fridholm ligger och vilar sig på
stoppsoffan när de stiger in. Ordföranden går först.
Man sneglar på sina fötter och undrar om
man skrapat av bottnarna ordentligt. Ovanpå
den låga byrån står en spegel i vickställning,
en spegel med uppdragna axlar, den borde
haft keps och en cigarrett i mungipan och
händerna djupt nere i byxfickorna. Glaset är på
lut, så att man ser sig själv i helfigur — utom
huvet. Man har inga vidare snygga kläder.
I köket intill rullar ungar kulor på golvet,
man kan följa varenda kula med hörseln
(detta underbara sinne som upptar
märkvärdiga ljud och översätter dem i känslor), en
del kulor far kanske under utdragssoffan eller
vad det är och slår i väggen och studsar
kanske ut. Ljuset i taket är alldeles gult, det
är sömnigt och modstulet och har med snön
att göra. Kakelugnen är fyrkantig och mitt på
är en nisch med krusiduller kring. Framför
soffan gapar ett par inneskor av filt, de har
svartlackerade spännen. Fridholm sticker
fotterna i dem, och rörelsen är som en gäspning.
— Ja, säger Bergström (med detta eviga
ja som bekräftar att man står här och sökef
ord), ja, vi får väl komma fram med vårat
ärende genast. Jag heter Bergström och är
ordförande i L. S.
— Det vet jag, säger Fridholm och sitter
fortfarande på soffan och betraktar dem med
vattniga ögon.
— Pojkarna får väl säja vad de har på
hjärtat först, säger Bergström.
Olof tycker han bör ta ett steg framåt och
lyfter foten; men det blir bara en försiktig
skrapning i korkmattan. Och så slipper det
ur honom på en gång:
— Jo, om det inte är så att det blir bättre
i timman och bättre med förhållandena så blir
det strejk. Har vi tänkt. Hjälparna, förstås.
Fridholm sitter i soffans djup och mjukhet
och betraktar honom. Han ser inte direkt ut
som om han höll på att brista i gråt. Hans
underläpp blir större när den trycks upp mot
mustaschen, som höjer sig och spretar ut som
för ett vinddrag underifrån.
— Jaså, säger han. Jaså, din fan.
— Jaha, nu står organisationen bakom,
passar Bergström på att säga. Det är ju lögn,
men låter bra, och Olof nickar, Erik nickar,
Frans kommer också med en nick. För
Orga
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 23:20:23 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-7/0039.html
