Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tiotusendens återtåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
nisationen, den osynliga kraften, står bakom
dem — jämväl ock i alla mina livsdagar —
och är deras far och mor och storbas.
— Jaså såå, säger Fridholm och när han
talar sjunker mustascherna och silar orden.
Jaså, era djävlar.
— Nu är det inte värt att komma med
invektiver, säger Bergström lugnt.
(Invektiver, tänker Olof, det är ett ord som tog skruv
och som ger en smäll. Fridholm hajar också
till för det.) Nu får vi väl förhandla. Om man
kan göra opp’et i godo nu eller om det ska
gå till strid?
Fridholm är inte heller så bakom. Han bryr
sig inte om Bergström, ser inte ens på honom
utan vänder sig till Frans:
— Såå, du tänker sluta nu då, Frans? Och
gå och driva på gatan? Har du talt med din
far om det här?
— Nää, svarar Frans. Nä, inte sluta just
precis —
— Och du, Erik? Ska du sluta då?
Erik tittar på Olof och på Frans, och
Bergström får också ett skyggt snegel, sedan söker
blicken upp Frans igen.
— Nä, jag hade inte tänkt att — att —
Femti öre, tänker Olof. Nu frågar han mej.
Femti öre. Femtiörestimman skulle vi ha, så
man kan köpa nånting — kläder — böcker
och —
— Och du då? frågar Fridholm och orden
silas kallt genom mustascherna.
Då svarar Olof som han tänker. Det finns
ingen möjlighet att byta ut det mot snyggt
uppradade och kanske utländska ord; och
rösten har fått darr igen:
— Vi hade tänkt oss femti öre i timman
och så bättre stötter och bättre —
(Bättre, bättre, det är klart att man vill ha
bättre, men att tappa ordet så här.)
— Bättre bemötande, säger han.
Mustaschen höjer sig till snygg flykt över
munnen; den har kraft att avgöra över
levande och döda — jämväl i alla mina
livsdagar.
Sedan sjunker den och silar ord:
— Såå. Jaså. Du vill inte ha en krona då?
I timman? Eller ett par? Eller en femma?
–––––-i synd född jämväl i alla mina
livsdagar. Det satt fast i skallen som en
outrotlig sanning.
Nu är det tomt kring honom igen. Inte ens
Bergström kan hjälpa på allvar, det är tomt
och han går med molnen klafsande om
fotterna eller hopplöshetens bottenlera klibbande
vid träbottnarna, instängd i sin ungdom. Han
kan inte svara. Men ett tag har han lust att
le, skratta till, ge ifrån sig ett flin mot
mustaschen, vända ryggen till och gå ut.
I snön, förstås. Med träbottnarna, förstås.
Men gå ut och förlita sig på att man ändå
har vingar.
Bergström säger lugnt:
— Det kanske inte skadar att påpeka för
Fridholm att man inte kan uppträda hur som
helst mot arbetare. Den tiden är slut för länge
sen. Vi ska inte ha några feodalfasoner.
Feodalfasoner, tänker Olof med värme. Ett
eller ett par såna här korta tal borde man
lära sej utantill för att ha till hands.
Men Fridholm svarar kallt:
— Frans och Erik kan börja i morronbitti
som vanligt. Olof behöver inte komma. Lunte
är för resten inte nöjd med honom. Han
kan hämta sina pengar på lördag
eftermiddag. Här.
I alla mina livsdagar. Om fan så tar mej,
ska jag inte glömma bort dej!
— Nåja, säger Bergström och hans röst är
lika kall som Fridholms, saken är inte slut
med det.
— Med Bergström har jag inget att göra,
så han behöver inte lägga sej i det här, svarar
Fridholm.
— Jo, säger Bergström, och nu har även
han fått darr på rösten, märker Olof, det är
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
