Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset: Marie Bregendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGRID UNDSET
MARIE BREGENDAHL
”Hendrik i Bakken” var, såvitt j ag vet, Marie
Bregendahls första bok. Hon kallade den ”et
Billede” — uttrycket ”Folklivsbillede” hade
visst redan den gången börjat komma i
misskredit. Det hade ju med tiden kommit väl
många folklivsskildringar av en speciell sort
— museitypen kunde man kalla den. Ibland
rymde de folkloristiskt värdefulla
upplysningar om svunna tiders skick och bruk, tro
och övertro, de beskrev gammal arkitektur och
katalogiserade samvetsgrant inventariet på de
gamla gårdarna. Men olyckligtvis var de
befolkade av figurer, precis lika levande som
de vaxdockor, som man kan finna uppställda
i museer för att illustrera, hur de gamla
dräkterna tog sig ut, när de användes.
Skildringarna av den dagliga rutinen på en
gammal jylländsk gård på 1870-talet tynger
också berättelsen om Hendrik i Bakken och
hans hustru. Men redan i denna första bok
märker man fru Bregendahls förmåga att
skildra en miljö liksom belyst av utstrålningen
från de människors liv den innesluter; hos
henne är bohaget och redskapen på gårdarna
ljumma av livsvärmen från de människor, som
använder dem. Hendriks gård är präglad av
Hendrik; hela den stora flocken av tjänstefolk
lever i orolig reaktion mot husbonden,
förnimmer spänningen i förhållandet mellan
honom och hans hustru. De vet, att Hendriks
otålighet inte är så illa menad, men den är
lika outhärdlig för det. De vet om Mariane
inte bara att hon verkligen unnar sitt
tjänstefolk allt gott — de känner, att hon ännu är
ung innerst inne. När hon ger dem lov att ha
dans en kväll, då Hendrik är bortrest, och
bjuder på traktering till festen, får deras
tacksamhet en speciell öm ton, ty de vet, att den
stackaren helst själv skulle vilja vara med
och ha lite trevligt. Men hon är alltså
Hendriks hustru. Hon har blivit gift med arvet,
välståndet. Och mannen är trots allt inte en
av de allra värsta, han har i varje fall aldrig
sagt sin hustru ett ont ord, så egentligen borde
hon ha det ganska bra, menar folk. Det är
så, erkänner Mariane, och dessutom vet hon
någonting annat, som de andra inte känner
till — att Hendrik i grund och botten är
bättre, mer rättänkande och mer subtil än
de flesta bönder i församlingen. Och ändå
plågar han henne så trött, att hon dör
av det. Bonderomantikens bortskämde
guldgosse — den tyste, ensamme, stele och stolte
bonden — Marie Bregendahl känner typen,
grundligt och realistiskt, och hennes sympati
med de stela, slutna sinnena yttrar sig som
medlidande med dem som är sådana, och med
dem som måste leva tillsammans med dem.
Ibland ler hon stillsamt åt dem också.
Hendrik i Bakken är sluten, tyst och tvär,
bland annat därför att han är så förfärligt ful
och själv vet om det. Så har han byggt upp
ett försvarsverk omkring sig av irriterande
vanor och oaptitliga maner och ett outhärdligt
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
