Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset: Marie Bregendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGRID UNDSET
i fönstret för att pryda detta lilla rum, ägnat
ensamhet och fredlig meditation. Och hon
upptäcker, att hon lever, och livet är gott,
i varje fall nu .. .
Den lilla berättelsen om Hanne ved Høien
slutar med förberedelserna till Hannes årliga
besök vid sina tre mäns gravar. Slumpen har
nämligen velat, att de alla ligger begravda
långt från hemmet. Tre av Hannes vackraste
krukväxter blir utvalda, uppsnyggade och får
krukorna renskurade. Och eftersom körturen
tar en hel dag, varför skulle man inte lika
gärna invitera med sig så många av
ungflickorna i grannskapet som vagnen kan
rymma, och eftersom det nu i varje fall skall
bli en utflykt, så kan ju Hanne likaväl
hyra gästgivarens stora charabang och ta med
sig ett par till på färden. Värdshusfrun i
Lil-holm, där Thomas ligger begraven, lagar en
underbar fårfrikassé, så det passar utmärkt att
äta middag där, och i Fjordby kan man få
underbart kaffe efter besöket vid Thorvalds
grav. Hemifrån tar man med sig lite
förfrisk-ningar, kakor och hallonlikör. Och gästerna,
som taktfullt har klätt sig i ett slags halvsorg
med anledning av dagens betydelse, får order
att byta och ta på sig ljusa, festliga
sommarkläder. Hanne från Hamburg måste ta både
sitt röda flor och den röda parasollen. Brokig
och strålande av blommor och vackra unga
flickor rullar charabangen i väg med gumman
Hanne i solskenet, på sommarbesök hos de
döda ...
Marie Bregendahls humor, när den är som
bäst, är helt förtrollande. Hon behärskar de
kultiverade gamla böndernas berättarkonst,
kan som dem berätta en historia så
sakt-modigt-oskyldigt, att lyssnaren inte är helt
säker på om berättaren själv begriper, hur
komisk den är, tills poängen glimmar fram,
blank, leende. Sedan är det ingenting mer, eller
också kommer det några små neutrala
anmärkningar, som en antiklimax, så kvickheten blir
liksom nedlåst i en låda för att tas fram en
annan gång, då man behöver tänka på
någonting roligt. ”Opsvinget”, berättelsen om Store
Klaus och Lille Klaus, i fru Bregendahls sista
novellsamling ”Møllen”, är ett rent
förtjusande prov på denna sida av hennes talang.
Under titeln ”Sødalsfolkene” har hon
nyligen i två band samlat en rad av sina
berättelser om livet i den lilla nordjylländska bygd,
som är skådeplatsen för det mesta hon har
skrivit. Hon döljer icke, att hennes kärlek och
hennes intresse först och främst gäller de
gamla Sødalingarna och det liv som levdes
i Sødalen den tid, då varje gård ännu var en
självständig värld för sig och byn ett fast
sammanfogat samhälle, alltså den tid, då
lantbruket ännu inte hade industrialiserats
och bönderna ännu inte var urbaniserade.
Samma människor går in och ut i varandras
historier — Christense på Møllergaarden med
de elva långa sönerna och dottern Martha,
Jørgen Damgaard med den sneda ryggen,
tungsint och klok, Hanne ved Høien och hela
vimlet av hennes släktingar och vänner, Peter
guldgrävare, som satte skog ute på
ljunghedarna — och så alla de unga, söner och
döttrar på gårdarna, tjänstefolk och
lös-drivare. I periferien av Sødalsfolkets liv möter
man de välbeställda jägmästaren på
Holme-gaard och hans dotter, doktor Lund från
Fjordby, den myndige prosten, respekterad
och avhållen av sin församling, som han
mycket behändigt för fram på en medelväg
mellan landets officiella religion och
bondesamhällets hedniska konservatism. Kyrkan
spelar nog sin roll i Sødalsfolkets liv som
mittpunkt för känslan av helg i livet och den
plats, där varje människas öde får sin vigning
på tillvarons vändpunkter, när ett bam
inlemmas i släkten, när det inträder i de vuxnas
led, när folk gifter sig och när de dör.
Dessutom är det vid kyrkan som folk råkas och
får höra nyheter. Men kristendomen spelar
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
