Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset: Marie Bregendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIE BREGENDAHL
inte någon större roll i Sødalens liv än vilken
annan religion som helst gör i varje
bondesamhälle, där människorna känner sig
beroende av makter, som de inte är alldeles
säkra på att de kan få att foga sig efter sina
önskningar. För barnen är religionen mest en
källa till grubblerier över olösliga gåtor och
till ångest. Först när folk är så gamla, att
deras tandlösa gommar gör ont att tugga med,
och den slitna kroppen sviktar under det
dagliga livets krav, vaknar längtan och hoppet
om en god vila ”oppe i Guds lyse Boliger”.
Någon skönmålning av det gamla
bondelivet är knappast Marie Bregendahls
Sødals-berättelser. Folk pinar och lurar varandra,
misskänner och förlöjligar och missförstår sin
nästa, skvallret frodas giftigt och svidande.
Men för minnets öga blir med full rätt de
goda människorna de stora gestalterna som
dominerar bilden; de som förstod andra och
gjorde livet lättare att leva för en och annan,
som hade råd att ge bort kärlek och vänskap,
de reser sig större än de andra. Och
visdomsord och klokt tal framhäves mot bakgrunden
av prat och nonsens och likgiltiga ord. Marie
Bregendahls Sødal ligger så som det först
tedde sig för barnets blick, sådant Elsbet
och Grethe såg det, när de gick för att hälsa
på farmor i det lilla huset under
Broholms-parkens skuggande träd. Från krönet av backen
som de måste passera låg bygden framför dem
som en väldig uppslagen sagobok, full av
sällsamma bilder. Där fanns till exempel ett långt,
vitt hus på en annan höjd — med en stor
trädgrupp vid gaveln och ett litet uthus till huvud
tyckte flickorna att gården såg ut som ett
”Svøbelsesbarn” —• ett lindebarn. Smedjan
blev till ett troll med väldigt gap, ett hus
under en väldig kulle liknade Birthe
Kake-kone under hennes stora paraply. Det fanns
ingen ände på allt det underliga, som barnen
fick ut av denna utsikt. Det kom en dag, då
sagboken snabbt slogs igen för dem; de
upp
levde en eldsvådas skräck, och sedan kunde
varken livet eller bygden få igen sitt gamla
ansikte för de två barnen. Men under de
skiftande årstidernas och den skiftande
väderlekens olika belysningar växlar det välbekanta
landskapet uttryck som ett levande ansikte,
och de välkända miljöerna tycks vara i
oavlåtlig rörelse och förändra utseende alltefter
de skiftande stämningarna hos de människor,
som möter sitt goda eller onda öde med dem
för ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>