Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigrid Undset: Marie Bregendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIE BREGENDAHL
väl aldrig att bli — sådana skikt kommer att
bildas under varje samhällsklass eller stånd,
som når upp i ljuset och får utveckla hela sin
mänsklighet fylligt och allsidigt.
I femtioårsåldern är Kirstine Hauge utsliten.
En underlivssjukdom tar knäcken på henne.
Under de långa månaderna på sjukhuset blir
hennes sinne genomplöjt av ångest: Holger
och hon var jämngamla, då de började sitt
samliv, nu är hon gammal, invalid, och han är
fortfarande en man i sina bästa år, vacker,
eldig, med stor makt över kvinnorna. Kriser av
svartsjuka, livsleda, bottenlös bitterhet härjar
henne, men ett helt livs självdisciplin sviktar
inte: allt under det pinorna och otåligheten
äter upp henne inifrån, är hon mot sina
kamrater i lidandet på sjukhuset den hjälpsamma,
deltagande, vänliga och alltid lika harmoniska
kamraten. Och så får hon så till sist komma
hem. Och i sina sista timmar ser hon ut över
det liv hon har levat och ser: ett frodigt,
fruktbart liv har det varit, fyllt av en givande och
mottagande kärlek. Hon är den hennes man
har gjort henne till, och han är pånyttfödd av
henne; kring dem ligger gården, som de
tillsammans har skapat av förfallna marker och
öde ljunghedar, barnen, trädgården, djuren.
Då hon för sista gången har sett ut över allt
detta, dör hon.
Holger Hauge måste ju fortsätta — han är
alltjämt den energiske, initiativrike, men nu
blir det bråk och rastlöshet; kvarnen mal
tömning. Han är inte färdig med kvinnokönet
heller på långt när; rätt så förödmjukande
och löjliga historier är det han kör fast i. Den
nya tiden, efterkrigstiden — han passar inte
i den, och han tycker inte om den. Är det
bara att han har blivit för gammal, eller
har han rätt: det som gick förlorat, då
utvecklingen förde till att mäns och kvinnors insats
i arbetslivet, i civilisationen, går att byta med
varandra, var kanske det värdefullaste, djupast
kulturskapande som människorna hade vunnit
— att män och kvinnor tog var och en sina
områden av livet i besittning, differentierade
sig och försökte att bli fullkomliga var och
en på sina fält, så att när de kunde mötas och
lägga samman de resultat de hade nått, så
blev det som den gamle Hauge säger: ”En
man är en man, en kvinna en kvinna, men en
människa — en människa, Rørdam — det är
en man och en kvinna.”
När allt kommer omkring, så är väl hela
Marie Bregendahls diktning ett minnesmärke
över denna människa, som var två hela
individer i en, en man och en kvinna — över
de få fullt utvecklade, som förmådde bli
det och över de många halvmänniskor och
ofullgångna, som inte hade lyckan att
realisera sig i en sådan helhet.
37. — B. L. M. 1937.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
