Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSKAR MAURUS FONTANA
mycket av det, som mött honom i livet —
heter det på ett ställe:
”Jag har aldrig tyckt om offentlighet, och
jag har aldrig funnit det angenämt att leva
i en omgivning, där man kände mig som
namn och signatur; aldrig kunde mitt liv
bli mig av för privat natur.”
Och en annan gång, i en skildring av en
herdeflöjt från Tessin, heter det:
”Den har bara två toner. Men dessa två
toner räcka till för många melodier, de räcka
till att med sin klang, skapad av trä och
urholkning, besjunga det blåa landskapet,
den eldiga hösten, den sömnigt svävande
röken, de avlägsna byarna och sjöns matta
spegel, korna och kvinnorna vid brunnen, de
bruna fjärilarna och de röda backnejlikorna.
Dess urmelodi höjes och sänkes: så har redan
Vergilius hört den och Homeros också. Den
tackar gudarna, den lovsjunger landet, det
sura äpplet, den söta druvan, den fasta
kastanjen, den prisar tacksamt det blåa, det röda
och det gyllne, dalgångens glada liv, de fj
ärrbelägna höga bergens ro ...”
I dessa två citat spåra vi grunddragen
i Hesses konst; alltid har för honom
diktningen betytt att se in i sig själv, och alltid
har det för honom gällt — antingen det nu
varit fråga om vers eller prosa — att låta
urmelodier klinga — livets, landskapets och
människornas elementära melodier. I sin nya
prosabok dröjer han med innerliga ord vid
minnet av sin far, sin broder, sina lärare,
sina vänner, sina boplatser, sina
tillhörigheter, sin växlande förbundenhet med naturen,
men aldrig är det bara ”sina egna” saker
han berättar om, alltid stiger ur berättelsen
en livets urmelodi upp mot himlen, liksom
röken från ett antikt offer. Som en
offerhandling måste man också fatta Hermann Hesses
diktning. Därför framhåller han också här,
på tal om Wilhelm Raabe, som han en gång
besökte, värdelösheten av så kallad
”framgång” i litteraturen och understryker i stället
värdet och varaktigheten av det ”stilla ryktet”,
som uppstår utan häftig och plötslig
framgång, grundlägges genom en lång rad av
böcker och genom ett underbart ärligt,
enhetligt och envist livsverk. Endast ett dylikt
rykte, som har sin rot i människornas hjärtan,
har Hermann Hesse alltid eftersträvat. Han
kan vara viss om att ha nått det.
Också den på Java den 4 september 1918
avlidne diktaren Max Dauthendey, som nu
skulle varit sjuttio år gammal, har blivit
delaktig av ett sådant rykte. Hans samlade verk,
som jag allvarligt vill rekommendera, ha
liksom de enskilda editionerna av hans dikter
och berättelser utgivits hos Albert Langen—
Georg Müller, München. Allt hos Dauthendey
är ansats och begynnelse. I hans dikter hör
man rytmen av en ny värld — vår egen —
och ett nytt liv — vårt eget. Och man
förnimmer där också i hemlighet beständigt
barocken i hans fädernestad Würzburg.
Dauthendeys romantik är ingen flykt, den är
en kärleksfull anammelse av människan och
det landskap, som hon lever i och ger liv åt.
Intet är så litet och så ringa, att det inte kan
utstråla skönhet, längtan och kärlek. Om detta
sjunger denne diktare. Hans bilder äro som
lösslitna ur det eviga, ur naturen och det
oförgängliga. ’De glöda ännu av sin skapares
glädje. Han sköt ofta över målet i sina bilder,
och detta genom ett överskatt av kraft:
liksom våren lät han blomstren stiga fram i det
oändliga.
Hans språk är en smula vettvilligt, kunde
man säga; det är inte parfymerat och
finslipat; det bär så att säga en grov och vid,
nästan bondsk rock. När man läser hans
dikter kan man tro sig traska i en nyplöjd
åker, där man mången gång sjunker ner i de
saftiga jordkokorna. Så förhåller det sig
också med hans rim: de äro av en viss tyngd
och grovhet, utan att någonsin vara sökta; de
kastas fram som av en slump, det är som om
de nyss skjutit upp ur jorden. Det kan ofta se
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>