- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1937 Årg. 6 Nr 8 /
595

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK LYRIK 1837—1937

rare och mera målmedvetet bringa denna
reaktion till uttryck. 1860-talet har av
Strindberg kallats ”illusionernas tid”, och det
ligger tvivelsutan något i den benämningen. Att
det var ett övervägande optimistiskt skede,
så mycket står klart. Alma mater bjöd sina
söner den ärevördiga humanistiska
idealismens skåpmat. Boströms personlighetsfilosofi
var trygg och oomkullrunkelig, föreföll det.
Viktor Rydbergs ”Bibelns lära om Kristus”
var visserligen en händelse, ägnad att uppröra
sinnena, men darwinismen endast skymtade
vid horisonten, arbetarrörelsen låg ännu i sin
linda, och någon hartmannsk pessimism hade
ännu inte förgiftat andarna. Förhållandet till
främmande makter var avgjort gott, och den
inrikes situationen lämnade ej heller rum för
större farhågor. Representationsreformen höll
äntligen på att realiseras och
lantmannapartiet att bildas, men det var bara gott och
väl, ty folkets stora massa var kärnfrisk, sade
man sig. Det var som det skulle vara. Och
Karl XV och Offenbach regerade,
kommunikationerna utvecklades, och de första
världsutställningarna ägde rum.

”Man höll av detta folk, och man älskade
sitt land och många andra länder och ting.
Där man icke älskade, kunde man hänge sig
åt ett hat, som var nästan ännu mera
upplyftande, ty det var grundat på oreflekterad
och impulsiv hyllning av vad som var rätt
och gott; ungdomens värld hade klara färger
utan halvtoner.” (Per Hallström.)

Det är mot en sådan bakgrund man måste
se signaturpoesiens tillkomst, den poesi som
ingen åttiotalist med självaktning underlåtit
att ösa sin vredes skålar över eller att mer
eller mindre försåtligt persiflera. Väckelsen
till denna lyrik kom karakteristiskt nog från
en norrman, den unge estetikern Lorentz
Diet-richson, då docent i Uppsala. Namnlösa
säll

skapets program hade sin kärnpunkt i den
”realism”, som det pläderade. Men denna
realism har intet med den åttiotalistiska att
göra. Den står helt på den romantiska
harmoniidealismens grund och yttrar sig endast
i en strävan efter idéens konkreta
gestaltning och i formatets begränsning.
Begränsningen är nog vad en senare tid mest lagt
märke till, men på sätt och vis måste den
reaktion mot retorisk slentrian, som
signaturernas framträdande betecknade, anses av
behovet synnerligen påkallad. Det är i själva
verket inget fel på programmet — fattat som
uttryck för sin tid — men möjligen är det
något fel på dem, som skulle omsätta detta
program i praktiken. Det blev alltså som
bekant det lilla formatets signade tid, det
småskurnas och sm ån ättas skede framför
andra. Runebergs och Christian Winthers
realistiska lyrik blev normerande, och det
vittnar i och för sig om god smak, ty det
betydde en flykt från den poesi, som intet
annat var än vissa allmänfilosofiska teser,
uttryckta på vers. Men till den förres
majestätiska enkelhet och överlägsna stenstil nådde
ju ingen av Namnlösa sällskapets poeter, och
till den senares graciösa poetiska konkretion
och utsökta balans mellan form och innehåll
nådde endast en av dess medlemmar, det
diktens söndagsbarn, som hette Carl Snoilsky.
Man är benägen att skylla den överraskande
friskheten i hans ungdomslyrik på det
förhållandet, att han aldrig klavbundits av det
vid universitetet knäsatta filosofiska systemet.
Så fri från damm är denna lyrik, ett så rent
uttryck för ett ungt sinnes överdådiga glädje,
att den än i dag ljuder med en frisk fanfars
hela styrka. Snoilsky skulle ju senare blotta
mycket av samvetsnöd och grubbel över
skavanker i samhällsmaskineriet, men aldrig fick
hans stämma en så betvingande klang som
i dessa ungdomsimpromptun:

595

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 18 00:32:05 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-8/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free