Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Svensk lyrik 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
Jag tröttar ingen utöver höva
med tomma foster från drömmars hem;
jag sjunger endast vad jag fått pröva
med mina sinnen, de sunda fem.
Det är sådant man brukar kalla ”en
milstolpe i svensk lyrik”.
III.
Fanfaren skulle upprepas av en annan
lyrisk ädling omkring tjugu år senare, men
däremellan ligger mycket. Däremellan ligger
bland annat det om möjligt mer än 1860-talet
förkättrade 70-talet och en god del av det
jäsande 1880-talet. Omdömena om 1870-talet
som något noch nie dagewesenes i fråga om
kulturellt lågvatten äro av en nästan rörande
samstämmighet. Får man sätta sin lit till
utsagor från våra farföräldrars tid, skulle detta
decennium vara intet mindre än monstruöst
i fråga om andlig lättja och materialistisk
självtillräcklighet. ”Poesien administreras utan
besvär och konkurrens av Svenska
Akademien och religionen med växande framgång
av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen”, skriver
Hans Forssell 1874. Gustav Sundbärgs
omdöme om det stagnerade skedet är förintande
i sin lapidarstil: ”Inom litteraturen rådde en
stiltje utan exempel.”
Domen kan ju knappast vara hårdare och
mera kategorisk; och likväl har denna tid
sina ljuspunkter också för den svenska
lyrikens vidkommande. En svala gör kanske ingen
sommar, men det kan likväl inte skada att
erinra om hur det är under denna tid som
Viktor Rydberg sent omsider når sin poetiska
sommar, når den stora lyriska tonen. Det sker
i och genom Kantaten 1877 och ”Prometeus
och Ahasverus” samma år, dessa kronjuveler
i den svenska reflexionsdiktens relikskrin. Där
skjuter ännu en gång den Goethe-Schillerska
idealismen ett av sina livskraftigaste skott på
svensk botten, och som värdig
jämförelse
punkt erbjuder sig bara Tegnér med ”Epilog
vid magisterpromotionen 1820”; det är den
betvingande poetisk-filosofiska vältaligheten
med tradition från seklets början som ännu
en gång utvecklar all sin makt och myndighet.
IV.
Det låg ju i åttiotalets väsen alt kritiskt
pröva det närliggande, och som ett
korolla-rium följde ett skeptiskt avståndstagande till
varje form av lyrisk självförsjunkenhet och
vekt subjektivt drömmeri. Ser man till skedets
generella karaktär, måste det nu förefalla oss
som ett övervägande optimistiskt decennium,
vitalt och utåtriktat, polemiskt och karskt till
sin anda, väglett av positivismens och
evolutionstankens fyrbåkar. Epokens friska och
obändiga lust att göra tabula rasa med
förlegade ideal får ett karakteristiskt uttryck
i Strindbergs ”Esplanadsystemet”, ja, denna
dikt står som det klassiska uttrycket för det
vårliga, frejdiga och överdådiga i åttiotalets
kynne. Strindbergs lyrik likaväl som A. U.
Bååths konstlöst realistiska genrebilder ur
skånskt vardagsliv, Gellerstedts intima
naturlyrik och Tavaststjernas dikter från hav och
skär beteckna helt nya lyriska landvinningar.
Hos sådana män träffa vi för första gången
ansatser till en realistisk lyrik i modern
bemärkelse, vida skild från den ”realism”
på idealismens grund som signaturpoeterna
representerade. Decenniets sensiblaste och
finaste lyriker äro ju eljest Ola Hansson och
Ernst Josephson. De kunna som bekant
ingalunda karakteriseras som rena och
oförfalskade naturalister, också om den förre en
tid omfattade denna skolas doktriner. Det
finns i ”Svarta rosor” likaväl som i Ola
Hanssons notturnon från det sydsvenska
slättlandskapet en nervös, sammansatt och förfinad ton,
som vi igenkänna som en ny, en modern tids
signum. Ola Hanssons dikt är en månskens-
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
