Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Harrie: Svensk roman 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR HARR1E
Hur den populära romanen av
följetongs-snitt bildat opinion i Sverige har inte blivit
undersökt ännu. Förmodligen skall det
befinnas att önskemålen om en ”litteratur som
vill något” — och uträttar något! — allra
bäst tillgodosetts av den senliberala
romanproduktionen, som arbetade helt med
schabloner, men flinkt och för den stora marknaden.
”Mannen af börd och qvinnan af folket”,
”Arbetet adlar mannen” — titlarna togos på
allvar och böckerna utövade makt från
lånbiblioteken: Marie Sophie Schwartz blev
Sveriges Georges Ohnet, och det är också
ett slags rangplats. Under samma historiska
skede vidgades emellertid även den
konstnärliga romanens arbetsfält, åt två håll. Bland
Almquists många experiment hade varit noga
lokaliserade bygdeberättelser. Nu, i George
Sands epok, blev för första gången ett svenskt
landskap med tillhörande folkslag utnyttjat
som miljö genom en begåvad berätterskas
hela väsentliga alstring. ”Rosen på Tistelön”
blev den svenska motsvarigheten till ”La
Mare au Diable”: Emilie Flygare-Carléns
Bohuslänsberättelser lanserade den regionala
romanen, bestämd att blomstra i det långa
landet med de många landskapen. Lika
epokbildande blev den fortfarande
monumentalaste historiska romanen på svenska,
”Fält-skärns berättelser”. Zachris Topelius var
vetenskaplig fackman; därav fick han, helt
oskyldigt, samma krav på historiskt exakt
miljöskildring — strängare än sir Walters
och Ingemanns — som samtidigt trängde
igenom i de internationella litteraturerna med
estetisk motivering: nutidshistoriker intyga
hur omsorgsfull hans dokumentering är ända
in i dialogernas detaljer. Verket skulle
i patriotiskt syfte åskådliggöra en historisk
upptäckt: att Finland haft en historia under
svenska tiden. Ännu märkligare är kanske
romanens konstnärliga uppläggning, som
släkthistoria genom fem generationer Bertel-
sköldar. Den luteranskt bigotte
efterroman-tikern Topelius var naturligtvis minst av allt
ärftlighetstroende determinist (händelsernas
drivkraft i boken är ju också en magisk
tingest, konungens ring, vars verkan
visserligen fattas symboliskt): men han drevs av
sin konstnärliga och vetenskapliga
samvets-grannhet till att låta väl preciserade
släktanlag utvecklas och differentieras mycket
följdriktigt, samtidigt som ättens medlemmar
utformades till typer för var sin tidsålder. Så
blev släkten Bertelskölds saga egentligen
tillförlitligare både som ärftlighetsroman och som
tidsmålning än släkten Rougon-Macquarts.
Man kan mera på lek antyda namnen
Flau-bert och Zola i närheten av Topelius’ stora
verk — för att sedan på allvar konstatera, att
närmare än så kommo de och deras anhang
icke svensk romandiktning. Den franska
naturalismen gav icke eko i det svenska åttiotalet.
Gunnar Ahlström har i sin fina undersökning
av Brändes’ ”Hovedstrømninger” angett en
orsak: vägvisaren för genombrottsdiktarna
hade själv inte följt med sin
älsklingslittera-tur så långt fram. Viktigare var kanske att
de festliga krevader, som först satte litterär
och social slentrian över ända i det
osca-rianska Sverige — ”Röda rummet” och ”Det
nya riket” — åstadkommits av ett alldeles
hemmagjort och unikt sprängämne: August
Strindberg hade laddat ingredienser från
Dickens, H. C. Andersen, väl även Turgenjev
och andra med sitt väsens egnaste essens, som
inte var olik nitroglycerin — den exploderade
för tryck, även lindrigt. Visst infaller
Strindbergs egentliga romandiktning under den
period då han experimenterade med
naturalistisk estetik, socialistisk samhällsteori,
posi-tivistisk världsåskådning; men resultatet blev
sådant som ”Giftas”, ”Utopier”,
”Hemsöborna” — de i skenbar saklighet
samstämda lyckliga synteserna av vad som stod
hans berättarkonst till buds: karikatyrisk
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
