Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Harrie: Svensk roman 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK ROMAN 1837 — 1937
satir, intim bikt och uppgörelse, prosalyrik
ur längtan hem, till Stockholms skärgård
och till de ursprungligaste livskällorna. Den
franska skolning som betydde mest för hans
konst kom från Grez-par-Nemours: han
införde i svensk roman den impressionistiska
teknik som passade hans öga och målföre.
Men i romangenrens historia kan inte
inordnas det väsentliga hos en diktare som
alltid talat i utropstecken och vars
konstverk blevo antingen kärleksförklaringar eller
hämndeakter eller, när de voro skönast, bägge
i ett: ”Jag har hämnats, min älskade! Vi äro
kvitt!” Senare, när spänningen blivit utlöst
i kristen barnatro, kom Strindberg att skapa
nya konstformer åt nya tider — men i det ur
heliga riter uppkomna dramat, icke i den
profana romanen. Berätta var däremot Ernst
Ahlgrens enda stora konstnärslidelse. I hennes
romaner pånyttföddes den klassiska
liberalismens tendensberättelser; i novellen kunde hon
med sin saklighet och sin djupt rinnande,
noga behärskade känsla nå maupassantska
effekter — säkert utan att känna till Flauberts
lärjunge, som ännu långt in på nittiotalet blev
en överraskande upptäckt för bokrecensenten
Fröding i Karlstads-Tidningen. Emellertid,
först och sist drevs hon att gestalta och
berätta sin egen saga — som tragedi, under
det Strindbergs blev passionsmysterium.
Lägger man till ”Tjänstekvinnans son” och ”Stora
boken” Ola Hanssons helt lyriskt inspirerade
självbiografiska nyckelromaner, så är
åttiotalets nya och viktiga insats i svensk
romandiktning angiven; genren kan kallas
exhibitionistisk, men är mycket svensk.
Det var icke romantiken som kom igen med
”Gösta Berlings saga” och ”Hans Alienus”.
Nittiotalsdiktarnas konst gav icke uttryck åt
någon gemensam och genomtänkt metafysik;
inte ens paret Heidenstam-Levertin hade någon
sådan. Bägge dessa togo oreflekterat
åttiotals-radikalernas världsbild för given, den som
uppgavs vara naturvetenskapens —
mekanismen utan översinnliga idériken och utan
kristna perspektiv över liv och död. Vad de
protesterade mot i sina manifest var enbart
kravet att konsten skulle bindas fast vid
uppgiften att avslöja och avhjälpa samhällslivets
elände. Selma Lagerlöf var inte ens med om
den protesten: den sociala ansvarskänslan
lever starkt i alla hennes verk, och själva
”Gösta Berlings saga” slutar med en hymn
till vardagsarbetet. Det enda stora episka
snille Sverige haft trotsar liksom Strindberg
all examinering efter genrer och har lika litet
som han bildat tradition, ty hon är
oefterhärmlig. Det är Homeros’ och islänningarnas
konst som pånyttfödes, när hon berättar; när
folk sökt tillägna sig konstgrepp från hennes
stil, har resultatet blivit sagiga sagor. Hon
har stil. Det var vad de andra
nittiotalsdik-tarna voro ute ocb letade efter, ty stil var
för dem ett ideal, symbolen för det
konstnärliga skapandets egenvärde som livsform. De
funno, liksom de samtida arkitekterna, stilar
— att imitera och kombinera. Det kunde bli
pastischer som Levertins eller barbariskt
stillösa men slösande granna och festliga
experiment som ”Hans Alienus”. Senare, i
Heiden-stams historiska romaner och framför allt
hos Per Hallström, utbildades nittiotalets
stilberättelse: kräset valda ämnen, gärna arkaiska
eller exotiska, med dubbelbottnad symbolik
och tragisk stämning; förnämt markerat
avstånd från samtidsproblematik och
vardagston; sententiös, synbart finarbetad prosa, som
lätt kunde bli affekterad. Men mitt inne
i denna tradition utbildas en berättare, som
återigen själv har stil, lika omisskännlig och
självfallen som Selma Lagerlöfs, fast av rakt
motsatt sort. Hjalmar Söderberg är minst av
allt epiker: hos honom omvandlades
stilberättelsen dels till prosaepigram, dels till lyrisk
stämningsroman, där resignationen under
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
