Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
SVENSK BOK KONST
1837-1937
I.
Vad kom det ut för betydande böcker på
svenska 1837 — det år som i detta nummer
av denna tidskrift och för övrigt i den svenska
bokvärlden just nu är högaktuellt? Tegnér
producerade så gott som intet; detta år var
på grund av brytningen med Emili Selldén
ett av hans svartaste — det var nu han
präglade bilden om att han angripits av
”skör-bjugg i sinnet”. C. J. L. Almquist lät
prästviga sig det året och gömde sorgfälligt i
skrivbordslådan de märkliga och farliga skrifter
han hade under arbete. Men Atterbom gav
äntligen ut första bandet av sina ”Samlade
dikter”, av Tegnér betecknade som ”det
betydligaste som i vårt land utkommit i
Vitterheten under detta år” och av Gei jer
recenserade i Litteratur-Bladets februarinummer på
ett sätt som i hög grad sårade författaren.
Gei jer befann sig som bekant i en av sina
häftigaste utvecklingsperioder — ”minnena”
hade kommit 1834, ”skaldestyckena” 1835, och
strax innan han på nyåret 1838 manifesterade
sitt avfall, publicerade han ”Den blå boken”,
som innehåller utomordentliga ting. 1837
utkom vidare Fredrika Bremers måhända
förnämsta roman, ”Grannarne”, av vilken även en
piratupplaga såg dagen samma år, varjämte
den hoppingivande unga poesien gjorde sig
påmint med C. W. Bottigers ”Lyriska stycken”.
Den som. fått till uppgift att berätta litet
om hur den svenska boken sett ut under de
sista hundra åren kan gott begynna med
Atter-boms ”Samlade dikter”. I fråga om typografi
och utstyrsel i övrigt står nämligen denna
bok, efter vad jag kan finna, nära nog i
särklass i 1830-talets svenska bokmarknad.
Atterbom var tydligen mån om att hans böcker
skulle vara prydliga, hans vän Palmblad
gjorde sitt bästa då ”Lycksalighetens ö”
trycktes 1824 och 1827, och lika ambitiös var
dennes efterträdare Leffler & Sebell
beträffande de ”samlade dikterna”. Typen är en
borgisstil, som påminner om Bodoni av det
slag som de stora tyska stilgjuterierna vid
denna tid furnerade Norden med, och trycket
står fint och distinkt med jämn svärta å det
goda papperet. Annars hade ju den svenska
boktryckarkonsten deklinerat avsevärt sedan
den sengustavianska traditionen ebbat ut.
Tegnér jämrade sig över det dåliga papperet
och de otympliga stilarna i första upplagan av
”Frithiofs saga” (1825) och bättre skulle det
i varje fall inte bli beställt med svensk
typografi under hans livstid. Det relativt
ogynnsamma intryck, som huvudparten av våra
böcker gör under senare delen av den
romantiska tidsåldern, beror oftast på papperets
klena kvalitet — det har gemenligen vad
Tegnér kallar ”gulsjukan”, det är sladdrigt
till sin konsistens och skrynklar sig gärna
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
