Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Svensk bokkonst 1837—1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BOKKONST 1837 — 1937
om också inte strävan efter finess. Men den
gamla svenska torftigheten ligger alltjämt på
lur och gör sig då och då gällande. Vid
oväntade tillfällen för övrigt. Kunde Oscar Fredrik
verkligen vara till freds med den utstyrsel
som förläggaren, Brudin & Comp., bestod
hans diktsamling ”Ur svenska flottans
minnen” (1858) — den är vänligt sagt
anspråkslös? Framför mig har jag vidare
originalupp-lagoma till Viktor Rydbergs ”Den siste
athe-naren” (1859), ”Bibelns lära om Kristus”
(1862) och ”Dimmor. I. Singoalla” (1865)
och alla tre se ut som enklare
uppbyggelse-litteratur. Fasaden kunde ju inte vara alldeles
omotiverad beträffande den teologiska
stridsskriften, men väl för de andra böckerna med
deras oförlikneliga fantasiprakt. Mitt
exemplar av ”Den siste athenaren” är i full
enlighet med typografien bunden i ett svart
skinnband av den pietistiska typ, som figurerade
på 1860—70-talens bokhyllor vid sidan av
det koloristiskt dristiga förlagsbandet.
Sedan Viktor Rydberg flyttat över till
Albert Bonniers förlag, fick han till att börja
med sina böcker utstyrda i den
kvasirenässans-stil, som kom på modet här på sjuttiotalet och
som tydligen helt lånade sitt formförråd från
Tyskland. Stilen krävde utstofferade anfanger,
gärna i en annan färg än trycket, och att
sidorna voro inramade, gärna med små sirliga
ornament i hörnen. Arrangemanget var
omtyckt under hela åttiotalet och det kom till
användning ännu ett stycke in på följande
decennium — bland annat för Heidenstams
och Levertins ungdomsverk. Samman med
denna typografi hörde förlagsband i klot,
å vilka de bastanta pärmarna äro helt
överspunna med bandverk och arabesker. Till
dessa band, i vilka man förmodligen såg den
gyllene bokbindarålderns — det vill säga
femtonhundratalets — ideal återupplivade,
ha stämplarna bevisligen levererats till de
stockholmska verkstäderna från driftiga tyska
Förlagsband från 1860-talet. Dikter av Herman
Sätherberg. Stockholm 1862.
firmor. Albert Bonniers förlag har lyckats
avhålla sig från mera svårartade utsvävningar
i den vägen (se dock bandet till ”Hans
Alienus”!)- Det var framför allt Jos.
Selig-mann & C:i som odlade genren. Snoilskys
och Wirséns dikter framträdde i detta granna
omhölje, och jag minns från min barndom,
vilket mäktigt intryck de i rött och guld
dekorerade volymerna gjorde, där de lågo på
divansbordet av svart päronträ i den endast
vid festliga tillfällen uppvärmda och upplysta
salongen därhemma. Så skulle i alla fall fina
och dyra böcker se ut.
III.
Någon illustrationskonst att tala om
existerade inte i vårt land under adertonhundra-
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
