Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Josef och Potifars hustru. Översättning av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
JOSEF OCH POTIFARS
HUSTRU
Ur ”Joseph in Agypten”, tredje delen
av Thomas M ann s bibliska trilogi
Tre år: under det första sökte hon dölja
sin kärlek för honom, under det andra dolde
hon den icke längre, under det tredje erbjöd
hon honom den.
Tre år, och under hela denna tid både fick
och måste hon dagligen se honom. De levde
ju bägge under Potifars tak; detta betydde
ständig näring för hennes dåraktiga förälskelse
och på samma gång en stor vånda. Ty mellan
”jag får” och ”jag måste” råder det i
kärleken icke samma harmoniska förhållande som
i sömnen. Det är tvärtom här fråga om en
mycket invecklad motsägelse, full av plåga
och förvirring, vilken på ett både åtrått och
förhatligt sätt klyver själen och detta sålunda
att den älskande lika bittert förbannar
nödtvånget att se den älskade som han av hjärtat
välsignar möjligheten därtill. Och ju mer han
lidit av det sista mötets smärtfullhet, desto
häftigare åstundar han att genom ett nytt möte
ytterligare stegra sin själs krankhet. Och detta
gör han med särskild häftighet, när denna
krankhet visar tendens att avtaga, något som
den sjuke borde ha alla skäl att tacksamt
glädja sig över. Ty det förekommer verkligen,
att ett möte med det älskade föremålet kan ha
medfört en viss besvikelse, en viss kyla och
tilltagande nykterhet. Men detta borde vara
så mycket mer välkommet för den olycklige
som förälskelsens avtagande ger honom större
sinnesfrihet att erövra den älskade och låta
denne genomlida vad han själv genomgått.
Det är bättre att vara sin lidelses mästare och
herre än dess offer, därför att utsikten att
vinna den andre tillväxer i samma mån som
den egna känslan blir svalare. Men därom vill
den älskande ingenting veta, och de fördelar
som hälsa, friskhet och mod innebära icke
minst med hänsyn till det satta målet, tyckas
honom betydelselösa gentemot den förlust han
menar sig lida genom känslans avsvalnande.
Ty denna kastar honom i en situation av
ödslighet och tomhet påminnande om det
tillstånd som den åt narkotiska medel hemfallne
måste erfara, när man berövar honom hans
droger: med all kraft eftersträvar han att
genom nya, hetsande intryck återställa sin
tidigare sinnesförfattning.
Så förhåller det sig med ”jag måste” och
”jag får”, när det gäller kärlekens dårskap,
som är den största av dårskaper. Ty den som
är gripen av kärlek saknar icke endast
förmågan att icke vilja den utan är till och med
urståndsatt att önska, att han ägde denna
förmåga. Han vet visserligen, att han genom att
under en viss tid icke se föremålet skulle
befrias från sin lidelse; men just detta,
nämligen glömskan, avskyr han mer än något
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
