Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Josef och Potifars hustru. Översättning av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
— liksom ju all avskedssmärta har sin grund
i medvetandet, att man med nödvändighet
kommer att glömma. När denna glömska blivit
verklighet förorsakar den icke längre någon
smärta, och just därför gråter man i förväg.
Ingen såg Mut-em-enets ansikte, när hon lutad
mot pelaren bönföll Petepré, sin make, att
sända bort Josef, ty hon dolde det i vecken av
sin klädnad. Men mycket, ja allt talar därför,
att detta ansikte strålade av glädje i sitt
gömställe, därför att hon också framdeles skulle
nödgas se honom, som var orsaken till hennes
plåga och sålunda icke fick glömma honom.
Just för henne var detta så angeläget, och
hennes fruktan för skilsmässa och därpå
följande glömska var så utomordentligt häftig
just av den grunden att kvinnor som hunnit
till hennes ålder, som sent blivit väckta till
lidelse och som kanske aldrig hade blivit det
utan en alldeles särskild upplevelse hänge sig
åt sin känsla med en mer än vanlig eld och
hellre skulle dö än byta ut sitt nya, av smärta
och salighet burna liv mot sin tidigare fred,
vilken nu ter sig för dem som idel tomhet. Så
mycket beundransvärdare är det, att hon hade
kraft och nog allvar att lyda förnuftets röst
och göra sitt yttersta för att hennes gemål
skulle avlägsna ur hennes åsyn denna levande
önskebild. Men att förmå honom härtill och
väcka honom ur hans tröghet var nu en gång
omöjligt, och (för att vara fullt uppriktig)
detta hade Eni förutsett och tagit med i
räkningen, och hennes ärliga strid med maken
var sålunda egentligen arrangerad i det
hemliga syftet, att mannens vägran skulle ge
hennes ödesdigra lidelse fritt spelrum.
I själva verket kunde hon anse sig som fri
efter mötet med sin gemål i västra hallen. Och
om hon länge efter detta likväl tyglade sin
åtrå, så skedde det vida mer av stolthet än
av pliktkänsla. Hennes hållning, när hon efter
de tre samtalen kom emot Josef i trädgården
vid foten av det lilla templet, var av fulländad
höghet, och endast det skarpaste öga skulle ha
kunnat ana någonting av svaghet och ömhet
i hennes beteende. — Düdu hade nämligen
drivit sitt hemliga spel med stor klokhet, från
Josef hade han återvänt till sin härskarinna
och meddelat henne, att den nye förvaltaren
var beredd att avlägga räkenskap beträffande
hushållet när och var det behagade henne, och
att han vore tacksam om det kunde ske mellan
fyra ögon. Dessutom hade han sagt sig vid
solnedgången ämna besöka det lilla templet i
trädgården för att besiktiga inredningen och
väggmålningarna. Düdu hade framfört denna
sista underrättelse utan samband med den
förra, sedan han under samtalets gång talat
om helt andra saker och i det han på ett fint
sätt överlämnade åt sin härskarinna att
förknippa dem med varandra. Men all hans
durk-drivenhet hade icke kunnat förhindra, att
ränk-spelet denna gång lyckades endast till hälften,
enär båda parterna läto det halvvägs bero:
Så hade Josef, ställd mellan de möjligheter
som erbjödo sig för hans fria val, utfunnit
och valt att följa en medelväg, i det han utan
att besöka lusthuset endast hade vandrat
omkring i trädgården vid dess fot, för att, som
han i alla händelser hade kurmat, ja måst
göra, återigen se efter om träd och
blomsterrabatter befunno sig i bästa ordning. Och Mut,
härskarinnan, hade lika litet känt sig hågad
att begiva sig uppför terrassen, men hade icke
sett någon anledning att på grund av ett eller
annat meddelande från dvärgen, vilket flyktigt
snuddat vid hennes öra, låta hindra sig i sin,
som hon tydligt erinrade sig, från början
hysta avsikt att vid solens nedgång för en
kort stund lustvandra i Peteprés trädgård för
att se den flammande himmeln spegla sig
i fågeldammen, och det efter vanan ledsagad
av två jungfrur, som följde henne tätt i spåren.
Så hade den unge förvaltaren och
härskarinnan mött varandra på gångens röda sand, och
deras möte hade utspelat sig på följande sätt:
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
