Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Josef och Potifars hustru. Översättning av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF OCH POTIFARS HUSTRU
Josef visade vid åsynen av kvinnorna en
helig förskräckelse, formade munnen till ett
vördnadsfullt ”Oh!” och började med lyfta
händer, bugande och med lätt fjädrande knän
att gå baklänges. Mut å sin sida bildade med
sina böjliga läppar ett svagt leende, obestämt
överraskat och frågande ”Ah?”, medan ögonen
förblevo stränga, ja dystra; lät honom, i det
hon själv fortsatte sin väg, taga ett par
ceremoniella steg bakåt och vinkade så med en
liten, på marken visande handrörelse åt
honom att stanna. Även hon blev stående, och
bakom henne hejdade sig hennes hedersvakt,
de mörkhyade jungfrurna, vilkas smala,
ut-penslade ögon strålade av glädje, som hos
var och en som fick syn på Josef, och i vilkas
svartulliga, nedtill i fransar snodda hår de
stora emalj skivorna, som smyckade deras
öron, glimmade.
Ett återseende, vilket hade kunnat vålla en
av de båda mötande en besvikelse och
medföra ett nyktert uppvaknande, var detta icke.
Ljuset föll snett, skiftande och klädsamt,
övergöt trädgårdsscenen med kiosken och den
säv-kransade dammen med kvällens bjärta och
brokiga färger, belyste flammande den
mörkröda vägen och kom blommorna alt glöda,
skänkte ett svagt skimmer åt trädens rörliga
lövverk och förlänade en glans åt
människornas ögon liksom åt dammens spegelglänsande
yla, varpå de in- och utländska änderna
simmade likt himmelska, icke alldeles naturliga,
liksom målade och lackerade fåglar.
Himmelska och liksom målade, renade från behov
och otillräcklighet, framstodo också
människorna i detta ljus, och detta till hela sin
gestalt, icke endast i anseende till de strålande
ögonen; de liknade gudar och gravfigurer,
sminkade och förskönade av det hulda ljuset,
och måste finna en glädje i varandras åsyn, när
de betraktade varandra med spegelglimmande,
ur skönt målade ansikten blickande ögon.
Mut var salig att se den, som hon visste
sig älska, så vacker och så fullkomlig, ty den
förälskade är alltid girig att få sin förälskelse
rättfärdigad, skälvande ömtålig för varje
ofördelaktigt drag, som fogas till den älskades
bild, triumferande tacksam för allt som kan
främja illusionen; och även om den
härlighet, över vilken han vakar för sin äras skull,
vållar honom en djup vånda, därför att den
tillhör allä och är synlig för alla och en källa
till största oro (han har hela världen till
rival), så är honom en sådan vånda likväl
dyrbarare än allt annat, och han trycker den
svidande hårt till sitt hjärta, minst av allt
villig att mildra den genom alt se något
fördunkla och fläcka bilden. Eni kunde också av
Josefs försköning med stor glädje sluta sig
till sin egen och hoppas, att även hon syntes
honom härlig, även om det vid nyktert
dagsljus icke skulle vara så alldeles helt därmed
som i hennes första ungdom. Visste hon inte,
att den långa, öppna manteln av vitt ylle,
vilken hon (eftersom det led mot vintern) bar
över axlarna, ovanför det breda halssmycket
sammanhållen av en agraff, kom hennes
gestalt att synas mera högrest och majestätisk,
och att hennes bröst rundade sig
ungdomligt fasta under den tätt åtsittande, nedtill
med röd glasfluss kantade linnedräklen? Se,
Osarsif! Den var fästad med spännen över
axlarna, denna dräkt, och hur djupt var hon
inte medveten om, att den icke endast
lämnade hennes välvårdade och liksom mejslade
armar alldeles fria, utan också lät den höga
resningen på hennes ädelt formade ben helt
komma till synes. Var inte detta anledning
nog för den älskande att bära sitt huvud högt.
Hon gjorde detta. Av stolthet låtsades hon som
om det föll sig svårt för henne att lyfta
ögonlocken och som om hon alltså måste böja
huvudet tillbaka för att blicka fram under
dem. Hon visste med bävan, att hennes ansikte,
som denna gång var inramat av en guldbrun
frisyr, sammanhållen av ett med mångskif-
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
