Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Josef och Potifars hustru. Översättning av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
tände ädelstenar smyckat spänne, icke längre
var helt ungt och med sina kindskuggor, sin
sadelnäsa och sina nedåtböjda munvinklar var
något alldeles för sig och föga regelmässigt.
Allenast tanken på, hur kostbara hennes
sminkade ögon, vilka liknade smycken, måste taga
sig ut i detta elfenbensbleka ansikte, lät henne
hysa ett bestämt hopp, att det inte direkt skulle
förstöra intrycket av armar, ben och bröst.
Med stolthet och ängslan uppfylld av tanken
på sin egen skönhet betraktade hon hans,
Rakelsonens, sköna yttre med dess
egyptiskt påverkade prägel, vilket i trots av den
högsta förfining bar ett drag av lättja, som
harmonierade med trädgården. Ty visserligen
var hans huvud omsorgsfullt behandlat, och
särskilt tilltalande verkade det, att under det
sidenglänsande huvudklädet med de svarta
ränderna, vilket till tecken på att det skulle
föreställa en frisyr nedtill övergick i ett
flätverk av lockar, stack fram en flik av den vita
linnehuva, som han för renlighetens skull bar
inunder. Men utom peruken och ett garnityr
av emalj, bestående av halskrage och
armringar, jämte den flata bröstkedjan av guld
med skarabéen bar han endast ett visserligen
ytterst elegant skuret, knälångt ländkläde
kring de smala höfterna, mot vars bländande
vithet den genom det snett fallande ljuset till
brons fördjupade hudfärgen på hans smyckade
överkropp utgjorde en mycket tilltalande
kontrast; denna så fullkomligt välbildade,
ömtåliga och ändå kraftiga ynglingagestalt, vilken
kyligt sval och belyst av det färggnistrande
ljuset icke tycktes tillhöra den sinnliga världen
utan den renare, av Ptahs tankar skapade
världen — själsligt betonad genom det av
klokhet präglade huvud, den tillhörde och
tillsammans med vilken den förverkligade den
för honom själv såväl som för varje
betraktare glädjande enheten av skönhet och vishet.
I sin stolta och ändå ångestfulla självkänsla
såg Potifars hustru bort till honom, blickade
in i hans mörka och i jämförelse med hennes
stora drag och i Rakels nattsvarta ögon, vilkas
blick hos sonen genom ökad förståndsskärpa
hade vunnit mera manlig kraft; på samma
gång lade hon märke till skuldrornas gyllene
bronston, den smala armen, med handen som
höll staven, och det mjuka, levande
muskelspelet, då han böjde den — och en moderligt
beundrande ömhet, på det innerligaste rörd,
ända till förtvivlan hänförd och anfäktad av
kvinnlig lidelse, kom henne att snyfta till ur
djupet av sitt hjärta, så överrumplande och
häftigt, att hennes bröst tydligt hävde sig
under det åtsittande tunna tyget, och endast
den förhoppningen återstod henne, att hennes
härskarinnestolta hållning skulle ha gjort
denna snyftning så otrolig, att han trots att
den varit så tydligt märkbar icke hade kunnat
taga den för verklig.
Under dessa omständigheter måste hon tala,
och hon gjorde det med en självövervinnelse,
som kom henne att blygas, därför att det
krävdes så mycket hjältemod därtill.
— Synnerligen olägligt, det inser jag, sade
hon kyligt, gå sysslolösa kvinnor denna väg
fram, då de därvid hindra dens steg, som är
satt att råda över huset och som vandrar den
stadd i sitt ämbete.
— Över huset, svarade han strax, råder
endast du, härskarinna, ty du står däröver
som morgon- och aftonstjärnan, som de i min
moders land kallade Ischtar. Också den är väl
sysslolös, såsom allt gudomligt, till vars lugna
sken vi betungade blicka upp för att finna
vederkvickelse.
Hon tackade, överseende och förlåtande,
med ett leende och en handrörelse. Hon var
förtjust, men på samma gång sårad av det
bortskämda sätt, varpå han vid komplimangen
samtidigt talat om sin här fullständigt okända
moder, och därtill brinnande svartsjuk på
denna moder, som fött och vårdat honom, lett
hans steg, kallat honom vid namn, strukit
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
