Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thomas Mann: Josef och Potifars hustru. Översättning av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
söka och så vilja fly den älskades närhet.
Urgammalt är också det lögnaktiga talet om
ärliga ting med oärliga ögon, som söka och fly
varandra, och med förvriden mun. Fruktan,
att han skulle förstå, att hon, under det hon
talade om korn och kvastar, hade bara en
enda tanke: den, hur hon skulle kunna lägga
sin hand på hans panna och kyssa honom
i åtråfylld moderlighet; och samtidigt denna
skrämmande önskan, att han skulle veta det
och inte förakta henne fördenskull, utan dela
den, denna hennes önskan; detta i förening
med hennes stora osäkerhet beträffande foder
och föda, dessa ting, som nu en gång voro
föremål för deras samtal, vilket för henne
endast var ett kärlekens lögnaktiga spel (men
hur skall man kunna ljuga, då man inte
behärskar det man tagit som förevändning,
det föregivna ämnet, och är dömd att
hopplöst treva omkring däri) — allt detta kom
henne att känna sig obeskrivligt skamsen och
nervös, gjorde henne ömsom het och kall och
jagade henne därifrån i panisk flykt.
Hennes fötter ville bort, under det hjärtat
häftade vid platsen — enligt de förälskades
urgamla motsägelsefullhet. Hon drog manteln
tätare om skuldrorna och sade med kvävd röst:
— Vi få fortsätta samtalet vid annan tid
och på annan plats. Aftonen skrider, det blir
kyligt, och jag tyckte mig just känna en lätt
rysning. (Hon genombävades verkligen av en
skälvning och kunde inte hoppas att dölja den
helt och hållet, och så måste hon söka att
rättfärdiga den med yttre skäl.) — Du har mitt
löfte, att jag skall överlägga med mig själv
vad nyodlingen angår, och jag giver dig
till-låtelse att med det snaraste på nytt föredraga
saken för mig, om du skulle känna dig ensam
därmed i din ungdom . . .
Detta sista ord skulle hon inte ha försökt
att säga, det fastnade henne i strupen, ty med
detta ord var det endast tal om honom och
om ingen annan, det var ett starkare uttryck
för detta ”du”, varav det oärliga samtalet
varit genomandat och som utgjort dess
sanning, det ord som innefattade hans trollmakt,
hennes moderliga åtrå, så fylld av ömhet och
smärta, så att det överväldigade henne och
dog bort i en viskning.
— Hell dig, viskade hon, och flydde
med sviktande knän förbi den vördnadsfullt
bugande, följd av sina kammarjungfrur.
Man kan icke nog förundra sig över
kärlekens svaghet och icke länge nog uppehålla
sig vid dess sällsamhet, om man icke
uppfattar den som fadd alldaglighet, utan fixerar
den såsom det nya och för första och enda
gången förekommande, som den varje gång år
ännu den dag i dag. En så högt uppsatt dam,
förnäm, överlägsen, högmodig och världsvan,
hittills kyligt sluten i den jagmedvetna känslan
av hennes inbillade gudomlighet — och nu
med ens hemfallen åt detta du, ett efter hennes
ståndpunkt sett avgjort ovärdigt du, men redan
hemfallen däråt i en sådan svaghet och ända
till en sådan upplösning av hennes stolthet
som härskarinna, att hon, när det gällde
kärleken knappast var i stånd att hålla fast vid
rollen som den härskande och som den som
utmanande tog initiativet för att följa sin
känsla, utan strax visste sig vara slav under
detta ovärdiga du, då hon flydde från honom
med sviktande knän, blind, bävande, med
fladdrande tankar, mumlande orediga ord,
utan hänsyn till kammarjungfrurna, vilka hon
dock med avsikt och av stolthet hade tagit
med sig till mötet:
— Förlorad, förlorad, förrådd, förrådd, jag
är förlorad, jag har förrått mig inför honom,
han har märkt allt, mina ljugande ögon, mina
osäkra fötter, och att jag darrade, han har sett
allt, han föraktar mig, det är slut, jag måste
dö’. Mera durra borde man odla, skära
rotskotten, vipporna äro bra till kvastar. Vad
svarade jag? Förrädiskt stammande, han
skrattade åt mig, förfärligt, jag måste döda
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
