Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Revolution. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REVOLUTION
vid det bord, där denna dam satt. Någon
eldade under värmepannan, som höll våningen
varm. Någon sydde de vackra skiddräkterna.
Någon bonade dansgolven. Någon ... Det
slog honom, vilken väldig apparat, som måste
sättas i gång, hur många händer, som måste
fyllas med arbete för att skydda en enda
människa för besvär och obehag genom en
livstid. Med detsamma insåg han, att den lyckliga
människan var möjlig, den lyckliga
mänskligheten omöjlig. Såvida man med lycka förstod
ett liv av frihet, bekvämlighet, estetik,
njutning och nöjen. Med detsamma var också
striden människor emellan given och outrotlig.
Någon societetshöna är hon inte, tänkte han,
hon är mer än så, hon är av gammal förfinad
kultursläkt, fri från choser, en människa, som
kan tillåta sig att vara älskvärd mot tjänare
utan att riskera sin värdighet. Hur gammal
kunde hon vara? Högst femtio år. Man gifte
sig tidigt i hennes kretsar, säkert hade hon
barnbarn, fast hon såg ung ut. . .
Den unge mannen, som för resten inte var
så purung, han var fil. lic., hade gissat
förbluffande rätt, hade dragit upp de fullkomligt
riktiga konturerna av denna kvinnas liv.
Hennes ansikte var så milt och rofullt, därför
att hon aldrig behövt känna oro för
morgondagen; hennes röst var så mjuk och behaglig,
därför att hon aldrig behövt höja den för att
göra sig hörd eller åtlydd; hennes rygg så
rak, därför att hon aldrig behövt ta emot en
befallning. Hon hade aldrig behövt tvivla
på att världen var just så skön och innerligt
angenäm som den tedde sig från hennes
utsiktspunkt.
Nu började tåget sakta farten, de gamla
välkända silhuetterna dök upp och gled förbi.
Med ett motvilligt gillande betraktade
licentiaten det hela. I själva verket var han
utanför, kände ingen värme inför anblicken, det
var inte hans stad. Men damen mittemot fick
en varmare och gladare glimt i ögonen, ty det
var hennes alltsammans! Slottet, Riddarhuset,
Strömmen, spårvagnarna, bilarna och
stadsbuden.
De reste sig, sista sträckan hade det varit
endast de båda i kupén, fick fatt i sina väskor,
och med en förbindlig böjning på huvudet
steg hon före honom ut i korridoren. Och
fortsatte sin stenfria väg fram mot den omedvetna,
stilla döden med blommor, höga ljus och
sorgmarscher, trodde licentiaten. En sekund senare
hade han förlorat henne ur sikte — för alla
tider, trodde han, men i själva verket blott
för några timmar.
Hon visste att ingen kunde vara henne till
mötes: Vanda var i Paris, Klas-Göran på
Karlberg, maken i sitt departement. Men chauffören
stod påpasslig vid fotsteget, när hon steg ned
från plattformen.
Husan hälsade henne med en välkomnande
nigning, när hon trädde in i tamburen. Solen
sken i våningen — hon såg sig omkring med
igenkännande glädje, hon erfor alltid samma
förnimmelse av djupt välbehag över att vara
hemma igen, hur kort tid hon än varit borta.
Hon gjorde några förfrågningar, gav några
order. Middagsbordet stod dukat med friska
blommor, när som helst kunde maken komma.
Hon gick till badrummet, tvättade
händerna och ordnade håret och satte på sig en
annan klänning.
Ur sin väska tog hon fram några
amatörfotografier från den gifta dotterns hem, som
hon kom ifrån; barnbarnet i alla situationer,
skrattande, gråtande, lekande, sovande. Hon
betraktade dem småleende — det skulle bli
roligt att få visa dem för Fredrik.
Hon bröt ett brev från Vanda och läste det
med det djupaste intresse. Klas-Göran ringde
från Karlberg, och hon hade ett långt, glatt
samtal med honom. Hon var upptagen,
oumbärlig, lycklig.
Äntligen kom Fredrik. De kysste varandra,
men en smula vanemässigt; han hade sitt
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
