Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Olika önskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA ÖNSKARE
intressant, förmodligen i båge, enligt
naturlagarna. Oändligt intressantare är de gäckade
övertygade önskarnas fruktansvärt
labyrin-tiska, på trots mot allt normalt lokalsinne
envetet fasthållna väg, ja, det är den som
är det verkligt givande i sanning — vilka
ortsbeskrivningar, vilka marschplaner, vilket
beundransvärt röjningsarbete, vilka utmärkta
upplysningar för efterkommande turister,
framför allt vilka aningar, stammande eller
melodiskt framsjungna, om den gäckande
lantgårdens ljuvt doftande vind och rena vatten.
I motsats till de lyckliga önskarna som på
det hela taget håller tyst med det förberedande,
med vägen och de tekniska knepen och målet
självt innan det är undfånget, tjatar de andra
med monoton envishet om sin vägmöda, de
uppstaplade hindernas tyngd och framför allt
om vikten av att ihärdigt söka, därvid givande
lantgården de motstridigaste, de mest svävande
namn, så olika som mörker och ljus, det varma
och det svala, enhet och mångfald. Men under
vägen finns ”galler och bommar av koppar”,
finns ”solens kerub” med ”det höga, det
flammande svärdet”, som jagar själen från
livsträdet. De beklagar sig sörjande över sitt
skarpa förnuft, som synes vara dem till
allvarligt men och ständigt distrahera. För dem
är inte målet något plastiskt formbart. Just
denna åker, denna lantgård, detta träd, med
individuell form och begränsning, är dem
omöjligt att släppa i sikte, medan vissheten
om värdet stegras till det yttersta. En lycklig
önskares korta vision av paradis kunde tänkas
te sig något i denna stil: att samtala ordlöst
och med absolut och omedelbart gensvar med
hundra olika om förmiddagarna, att springa
omkring ensam i skogar med små vingar på
fotterna och plocka kantareller om
eftermiddagarna — men i evighet? Det är endast de
gäckade önskarna givet att mana fram en
vision av en evighet, utsträckt, vars längd
icke förskräcker. Genom en hemlighetsfullt
antydande språkklang sker det stundom — ett
klarhetens rike. I ödsliga, lamslagna
katastroftiders betryck är det den kämpande eller
sökande övertygelsens konsekvent fasthållna
ton, egentonen, som har övertaget; de
växlingsrika melodierna tystnar av sig själva, det
är som om örat inte förmådde uppfatta dem.
Men spröd som en spröd vissling eller dov
och seg förnimmes övertygelsens konsekvent
fasthållna ton, allt trängre i sitt omfång, allt
djupare i sin fåra:
Sång! Tro! Mod!
Allt vad jag vill är mod!
Allt vad jag äger är vemod,
vemod, det mildaste modet,
mod att gå bort till ensamheten,
mod att tro på det meningslöst sköna i sången,
ty vem kan sjunga för andra.
Blott för sig själv
kan en sångare sjunga
som vindar och vatten
blott för sig själva,
blott för att vara en enda
människa värdig: Sig själv!
Dikt och forskning är till sin natur pågående
erövring, men det finns dikter och
forskningsresultat, som kunde karakteriseras som fylld
önskan och tillfälligt nådd strävan, man har
inte längre planer på en åker, man har skaffat
sig den — detta skänker en känsla av lyckligt
gungande vila. Sådana dikter har blivit allt
ovanligare. Det är som om råmaterialet till
dem vore slut. Det finns inte längre lera till
de harmoniska krukornas form. De spejande
eller i schakt och gruvor sökande önskarna
är på spaning efter råmaterial och fruktbart
koloniland, sjungande om ett nytt rike av
lyckliga önskare:
I våra önskningars hemlöshet sökte vi ett nytt land;
men uppfyllelsen flyr alltid undan,
liksom den slutgiltiga besvikelsen.
Aldrig har dikten som nu bestått av idel
framslungade önskningar och på ett för önske-
637
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
