- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1937 Årg. 6 Nr 8 /
638

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Olika önskare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARGIT ABENIUS

uppfyllelsen farligt sätt speglat själva
önske-proceduren och besvärjandet:

”Som ett ljussken framtränger människans
gryende medvetande om sin yttre och inre
värld, aningen om dess väldiga dimensioner,
om dess dolda land i ett mörker som ej är
fullständigt utan redan låter människornas
vidgade ögon urskilja sällsamma, silverbleka
konturer.”

Det sällsamma silverbleka, trolska
förtrollade i de ofta utsökt rika och skimrande
skatterna, som hämtas upp, lindrar och fängslar
ögonen hos skymningstidens människor, medan
det monotona i melodien beveker och
stadfäster, ty hur extremt jagisk denna dikt än kan
förefalla, med ett mål, giltigt bara för
sångaren själv, så är det till sist ändå alltid sång för
likar. Den lycklige önskaren kan vara
utomordentligt positivt inställd, med finaste listiga
kännedom om andras lagar, därigenom
kapabel att önska åt andra inom en viss rayon,
vanligtvis då presenter åt hundra olika barn;
detta kallas gott hjärta och är sympatiskt och
blir i allmänhet uppskattat. Men låt oss ett
ögonblick begrunda! Är det egentligen dem
som man uppsöker i sitt lamslagna betryck,
de lyckliga önskarna med sitt goda hjärta, sin
kapabla skicklighet och den otålighet
gentemot andra, sämre lottade önskare, som de
sällan helt kan dölja (och som man ju mycket
väl kan förstå)? Vänder man sig inte då till
någon med brinnande deltagande för likarnas
nöd? Någon med absurd tro. Man behöver
därför inte tro på just denna tro; att själva
vägen är vars och ens ensak börjar äntligen
gå upp för de förnuftiga.

*



Ytterligare en tredje grupp av önskare
urskiljer blicken på den ovannämnda tältplatsen
bland mestadels önsketomma vandrare. Det är
egentligen en avart av den ena sorten, med
spridda drag av den andra. Det är önskare

som med utmärkt synkraft förmår föreställa
sig lantgården och trädet med den fågelrika
lövkronan och även glimtvis det högst
angelägna i att skaffa sig den eller åtminstone att
bryta upp för att marschera i riktning mot
densamma; i det rent önsketekniska kan dessa
önskare vara väl utbildade och förfarna. Men
hos dem tycks det vara något fundamentalt
mankemang med själva viljandet och
strävandet. Ett ”dö i sjö pö om pö” eller annan
sorglig ramsa tycks alltid sträva åt motsatt
håll som ett lod. Att världen är en sorgeö, bäst
man lever ska man dö, tonar i alla vaggvisor
i samma andedrag som att båten, som ligger
i vassen stilla, är full med gäddor och braxen.
Det dubbla motivet vaggas på vacklande medar
in i vaggbarnet och fastnar i innerörat, där
det känsliga balanssinnet är beläget. Då
uppstår de halvbra eller halvdåliga eller
vacklande önskarna. Detta är ofta mycket
intelligenta personer med en på känslans eller
förnuftets väg undfången insikt i ”hur litet allt
världsligt är värt”; deras humör förefaller
inte sällan trotsigt och innerligt på samma
gång, man kunde kalla dem sentimentala, ty
innerst inne tycker de en smula synd om sig
själva och sitt eget dilemma.

Hur ofta sönderfaller inte mänskligheten
när man betraktar den ovanifrån i tre delar!
Den lycklige önskaren tänker man sig helst
i kvinnlig gestalt, mollis, mjuk, den gäckade
övertygade avgjort som en man, durus, hård,
men de vacklande önskarna, som placerar sina
fötter så odeciderat i gatstenarna och glider
fram som om de ginge på mossa i skogar, har
i sin trotsiga innerlighet, sina möjligheter åt
två håll, något av det äkta barnsliga, av
durmoll, moll-dur och gnisslande allmogelåt. ”Är
det glädje eller sorg?” brukade den redan
förut omnämnda mormodern fråga, när något
barnbarn uppstämde ett obestämbart tjut eller
skri på avstånd. Ja, säg det.

Även av de vacklande önskarnas situation

638

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 18 00:32:05 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-8/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free