Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Böcker från väster - Anmälda böcker - Riding, Laura, A Trojan Ending
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
Av Laura Riding har man förut sett
högspända, amasonpräglade dikter, ofta
framträdande mot en bakgrund av marmor och
klassiskt blånande hav. Hon har inte bara
inspirerats av sin makes, Robert Graves,
framgångsrika exempel när hon nu skrivit en diger
historisk roman; inspirationen är den
dikte-riska upplevelsens och i grunden är det ingen
roman, utan fragment av en storslagen vision;
den är också snarare mytologisk än historisk.
Boken är, i förbigående sagt, skriven på en
medelhavsö, på Mallorca, och författarinnan
fick fly med manuskriptet undan det spanska
inbördeskriget. Hon möter vår tids katastrofer
med något av den klassiska inställningen:
glad nödvändighet, sjungande tragedi. Hennes
trojanska fantasi utgör en återupplevelse av
nutiden i det förflutna eller, om man så vill,
av det förflutna i nutiden. Hon anser att vi
nutida människor trots allt är lyckliga,
emedan vi verkligen vågar leva, medvetet och
med öppna ögon, med livets sanna smak
i munnen, även om den är salt av tårar;
själva lidandet har genomlysts av
medvetenhet och blivit mindre fysiskt. I sökandet efter
ett levande förflutet — vilket alltid innebär:
en motsvarighet — fann hon Tro ja, det första
folk som verkligen vågade leva, det första
medvetna försöket till intelligent existens,
innan man av ren fruktan för livet började
leva efter teorier. Trojanska kriget var sin
tids världskrig, där alla medvetna krafter
samlades i en brännpunkt, på många sätt
erinrande om den nutida världens situation.
Det är ett mäktigt drama som omskrivits
i berättande form, med kriget mellan trojaner
och greker som ett episkt skeende i
bakgrunden. Scenförändringarna är få: ett par
interiörer innanför Tröjas sju åldrade murar,
slagfältet på slätten utanför och grekernas
läger på andra sidan. Denna bakgrund saknar
inte suggestiv påtaglighet, men är samtidigt
avlägsen, nästan utplånad i blekt ljus, och
allt tycks stå stilla mitt i rörelsen som på en
gammal fris. Men här uppträder de homeriska
hjältarna, upplevda och gestaltade på nytt:
den vise kung Priam, den orubblige Hektor,
den blänkande livfulle Paris, den vresige
Aga-memnon, den snårigt dunkle Odysseus: alla
träder de fram ur mytens molniga mantlar.
Och inte minst kvinnorna har blivit levande
igen, Helena, Kassandra, Kressida; ja, den av
Homerus så förbigångna Kressida, dottern till
Tröjas svekfulle apollopräst, framstår som
den sanna hjältinnan, kvinnan som på en
gång är Tro ja och mer än Tro ja, både är
dess tragedi i nuet och det levande minnet av
den i framtiden.
Kriget ter sig som en ödesbunden
nödvändighet, ett möte mellan två motsatta
livsström-mar, varur något oundvikligt nytt ska födas.
Grekerna företräder det blinda handlandet,
anstormandet mot ett okänt mål; de uppgår
i kriget och gör dess vanvett till sitt,
förändras med det och växer med det. Troja
lider och står vanvettet emot; Troja är
inneslutet i sitt motstånd, oföränderligt i
medvetandet om sin fulländning; Troja äger
sanningen, men en sanning som är för trång att
rymma livets stigande massa och mångfald;
Troja är förlorat i sitt eget förflutna och dess
sanna seger består i undergången. Det är detta
öde som överskuggar människorna och
kommer deras liv att lysa med konturer av guld
mot den mörka bakgrunden. Myternas myller
omger dem, deras medvetenhet är som glödgad
i eld, deras tal är en allt genomlysande
visdom inför undergången. Kressida lämnar
Troja för att sörja över det bland grekerna,
för att betrakta det såsom det inte kan
betrakta sig självt, svept i sin dröms dimma,
och skänka det en ny existens: som levande
minne och myt. Det är kvinnans uppgift att
betrakta och att minnas, för att därigenom ge
livet djup och sammanhang; männen förlorar
sig i sina ord och tankar och handlingar, men
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
