Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rütger Essén: Tolkningar av Fjärran Östern - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÜTGER ESSÉN
Omsvängningen kom med den industriella
revolutionen och den jakobinska ideologien.
Kina hade inga ångmaskiner och inga
fabriker och hade aldrig trott på jämlikhetsidealet.
Dess soldater och krigsfartyg besegrades utan
större svårighet med västerländskt artilleri.
Det väldiga riket styrdes ju också med en
minimal tillgång på ”maktmedel”. Och den
kinesiska tankevärlden och
samhällsåskåd-ningen var så antijakobinsk som möjligt.
Kejsaren kallades ”himmelens son”, och de
samhällsdygder, som främst ihplantades från
generation till generation, voro underkastelse,
lydnad, vördnad, anpassning. Kina kände ej
den suveräne individen, och kinesen saknade
totalt all tro på framåtskridande. Ett
föraktligt slavfolk!
Med de västerländska krigsskeppen och
köpmännen följde också mängder av ett nytt slags
missionärer — icke längre de kulturförstående
och bildade jesuitfäderna utan renläriga och
tvärsäkra, folkliga evangelieförkunnare, vilka
gärna utlade Guds misshag till allt kinesiskt
och utbasunade sitt förakt för de i helvetets
fördömelse befintliga hedniska stamfäderna.
Sina anhängare vunno de, som naturligt var,
huvudsakligen bland det kinesiska samhällets
drägg, där man saknade förfäder, och det var
också från dessa samma element som
aderton-hundratalsmissionärerna hämtade sin
uppfattning om Kina och kineserna. En amerikansk
ordets förkunnare, rev. A. Smith, utgav 1894
sina mycket lästa ”Chinese Characteristics”,
som torde bli ett klassiskt litterärt exempel
på västerländsk sj älvförhävelse och trångsyn.
I samma anda delades Kina upp i
intressesfärer med tvångs”arrenderade” hamnar. Den
planlösa boxarrevolten 1900 slogs blodigt ned
och gav anledning till nya utpressningar.
Kring sekelskiftet ansågs i Västerlandet i
allmänhet tiden vara mogen för ett slutligt
statligt förintande av det himmelska riket med
dess hopplöst efterblivna befolkning.
654
Vad som hindrade detta var Japans seger
över Ryssland 1904—05. Redan tidigare hade
kinesiska iakttagare kunnat observera, att
västerlänningar i Kobe och Yokohama icke
sparkade och slogo coolies och rickshamän,
som de gjorde i Tientsin och Shanghai, och
eftersom de innerst inne ansågo sig stå högt
över japanerna, kunde de ej finna något
annat skäl till detta än att Japan hade en
stor flotta och en modern armé. I princip var
också denna slutsats riktig, men den
intresserade kineserna betydligt mindre än den skulle
intresserat ett västerländskt folk i samma läge.
Icke desto mindre lågo tankar av denna art
i icke ringa mån bakom den revolutionsrörelse,
som 1911—12 störtade den bortåt
trehundraåriga manchudynastien från kejsartronen. Den
fördrevs nämligen icke i egenskap av kejserlig
dynasti, utan därför att den ansågs ha blivit
en skylt för utlänningars välde.
I själva verket var denna omvälvning kort
före världskriget inledningen till en av de
långvariga, periodiskt återkommande
anarkiska kriserna i Kinas historia. Men i
Västerlandet, i synnerhet i Amerika, uppfattades
händelseförloppet i stället som en
regeneration av Kina. Det kinesiska anseendets kurva
började höja sig. Denna tendens sammanföll
inom kort med det katastrofala fallet för
Västerlandets prestige under åren 1914—18.
Och vid världskrigets slut var det knappast
någon som längre tänkte sig möjligheten av
att Västerlandet skulle utöva herravälde över
Kina.
Med Kuomintangs frammarsch och den
segrande revolutionen från Södern mot Norden
under åren 1925—28 gick en ny våg av
Kina-entusiasm över Västerlandet, särskilt Amerika.
Denna nya entusiasm var dock lika falsk
som adertonhundratalets bornerade förakt.
Den missförstod lika grundligt det väsentliga
i Kinas andliga liv. Kineserna hade icke
plötsligt blivit några frihetsheroer — lika litet som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
