Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordström, Ludvig, Planeten Markattan, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Ludvig Nordströms nya roman
LUDVIG NORDSTRÖM: Planeten Markattan.
En iiten förhistoria. Bonniers.
6: 50.
I Ludvig Nordströms ur en makalös
vitalitet flödande alstring har man velat upptäcka
två personligheter: å ena sidan den drastiske
berättaren med äkta naiv fabuleringsförmåga,
å andra sidan den sociologiske och
ekonomiske teoretikern, en litterär
planhushål-lare och svensk motsvarighet till H. G. Wells.
Den nordströmska totalismen är ett för
vidlyftigt ämne att här ta ställning till, och dess
betydelse för Sveriges obestridliga ekonomiska
uppryckning på senaste decennier torde på
nuvarande ståndpunkt vara svår att reda ut.
Ett är emellertid säkert, de renodlade
litteraturkännarna och esteterna ha inte tillhört dess
beundrare, utan ha beklagat, att den alltmera
fått undanskymma den trevlige
historieberättaren från den första vilda Öbackatiden. Nu
tror jag inte det betyder så värst mycket för
Ludvig Nordström vad finsmakarna tycka,
och någon omvändelse eller rättare sagt
återvändo har det aldrig varit frågan om.
Obekymrad om sur kritik och sjunkande
upplags-siffror har Ludvig Nordström fortsatt att
under ideliga resor rike och värld omkring
koxa in i det underliga världsmaskineriet och
söka finna en god mening i det hela. Säga vad
man vill om resultaten, den svenska
litteraturen erbjuder knappast ett vackrare prov på
moraliskt mod. Hur lätt hade det inte varit
för den gudabenådade förtäljaren att slå sig
till ro med sin talang och utveckla den till
lukrativ virtuositet med ty åtföljande
berömmelse och popularitet. I stället tvekade aldrig
Ludvig Nordström att för andra gången sätta
sig på skolbänken för att fylla igen luckor
i sitt vetande, som endast han själv behövde
veta om. Författarens hävdvunna roll som
konstnärlig specialist och superindivid
underkände han för att ställa sig sist i kön av
praktiskt verksamma världs- och samhällsbyggare.
Säkert har han som sagt frågat mycket litet
efter hur andra ha betygsatt hans prestationer
i denna nya skola; däremot måste det ha varit
ett personligt problem av allvarligaste slag för
honom att förena sitt nya vetande och sin nya
visshet med sitt gamla kynne och
författar-ingenium. Ty det har man kunnat märka:
under hela den totalistiska perioden har den
gamla fabuleringsdriften trängt på underifrån
och velat slå sig lös. Men med osviklig
disciplin har Ludvig Nordström hållit den
i styr, avvaktande det mognadens ögonblick,
då hans två personligheter skulle hinna
jämsides varandra och likt parhästar dra lasset.
Har han äntligen kommit därhän? Ja, det ser
sannerligen så ut.
I våras gav Ludvig Nordström ut en liten
bok, knappast mer än en novell, som hette
”Sjörövare-final”. Det var en härlig
bygdeskildring från norra skärgården, men det var
samtidigt ett litet stycke svensk historia,
alltigenom undervisning men också alltigenom
god konst. Man kan kalla det skönlitteratur
med kommentar. Men mellan berättaren och
kommentatorn härskade en sådan harmoni
och endräkt, att intrycket blev fullständigt
homogent. Denna lilla historia betecknar
möjligtvis en milstolpe i Ludvig Nordströms
produktion. Därpå tyder höstens bok, som är en
fortsättning i samma stil med nästan lika
lyckligt resultat.
I ”Planeten Markattan” är Ludvig
Nordström tillbaka i Öbacka. Han berättar där
om patron Lacks liv och leverne, som sträckte
sig från 1843 till 1908 under en period, som
författaren kallar Kredit-Sverige, därför att
det utmärkande för patron Lack och hans
gelikar var att de levde över sina tillgångar,
alltså på kredit, och gjorde detta i den första
berusningen över alla de pengar, som Sveriges
införlivande med världshandeln satte i rörelse.
I Öbackas och patron Lacks liv passerar hela
raden av hög- och lågkonjunkturer med ty
åtföljande extravaganser och konkurser revy
ända till den punkt, då sönerna, bland dem
författarens alter ego Tomas Lack, stå där
med en hoper skuldförbindelser som enda
fadersarv och en ny känsla av ansvar och
gemenskap som frukten av fädernas
missgärningar. Vid det laget anser sig författaren ha
bevisat, att det i längden inte går varken för
landet eller individen, att den senare betraktar
sig som sin egen herre med frihet att göra vad
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
