Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordström, Ludvig, Planeten Markattan, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
han vill med de pengar han händelsevis har
på fickan. Han måste inse, att han är ett ringa
led i ett större sammanhang, att över honom
står staden och över staden landet och över
landet världen. Och i stället för att denna
insikt skall platta honom till marken bör den
fylla honom med patos och lycka över att få
vara med på ett hörn och timra en bättre
värld. Det är ungefär tesen i boken, om jag
förstått den rätt. Den slingrar sig som en röd
tråd genom hela berättelsen och är på något
sätt lika naturligt hemmastadd där som
någonsin de högst livslevande figurerna och det
episka skeendet i det gamla Öbacka.
Patron Ferdinand Lack är en så kallad
storsvensk, en äkta Karl Xll-ättling eller för att
citera författaren ”en fredens Karl XII”. Nu
var ju, som Ludvig Nordström ofta betygat,
Karl XII enligt hans mening en dårfink, och
en oförbätterlig dårfink är också patron Lack.
Men det är tydligt att författaren likväl älskar
honom. Hela hans skildring går ut på att visa
vilken ansvarslös galenpanna patron Lack var
och vilket fördömligt liv han förde, men
resultatet blir ändock ett äreminne över en tusan
till kraftkarl, jämfört med vilken nutidens
förvekligade släkte kan gå hem och lägga sig.
Den här gången har (den sonliga) känslan
hos Ludvig Nordström fått övertaget: han
började med att riktigt måla fan på väggen
men blev allt vad det led själv så imponerad
av sin hjälte, att den outtalade kontentan
snarast blir det välkända: dyrt var det, men
roligt hade vi. Oemotståndligt har han kommit
att se på sin huvudperson med samma ögon
som Albert Engström betraktar sina sjörövare,
smugglare och kolingar, dessa av Ludvig
Nordström så hatade sabotörer. Men om
författaren försvarar sin inkonsekvens med
hänvisning till sina relationer till bokens
eventuella verklighetsunderlag samt till patron
Lacks sympatiska personliga egenskaper och
hans tidsbetingade brist på klarsyn, ger man
honom gärna rätt. Vill han blott själv
efterskänka sig denna hyllning till det över allt
förnuft forsande slöseriet, så nog göra vi det,
väl vetande, att det finns omistliga värden
även i det onyttiga och värdelösa.
Jag gjorde ovan en jämförelse mellan
”Sjörövare-final” och ”Planeten Markattan”,
varvid jag med ett ”nästan” satte den senare
Patron Lack under sin stormaktstid. Illustration
av Ludvig Nordström till ”Planeten Markattan”.
boken något efter den förra. Det måste
motiveras, och skälet är inte den nyss anförda
inkonsekvensen mellan liv och lära i
teckningen av patron Lacks gestalt. Nej,
”Sjörövare-final” föreföll mig ha en klassisk
enkelhet i sitt utförande, som här fördunklas
av en stundom litet gåpåig stil. När
Ludvig Nordström skrev ”Planeten Markattan”
var han tydligen på sitt bästa humör, och
orden ha kommit lätt. Det har här och där
blivit litet domderande och påbrett, som det
kan bli när en folkkär historieberättare riktigt
bänkat sig i en upplagd församling.
Men ingenting kan förta intrycket, att denna
bok är skriven av en mästare med förmåga
att samtidigt undervisa i historia och berätta
människoöden, att belägga det allmänna med
det enskilda, att glida från teori till praktik
och tvärtom utan att ändra målföre, så att
han blir högtidlig i teorien och putslustig
i exemplifieringen. Man gläder sig åt
etiketten ”en liten förhistoria”. Den ger löften
om mera. Georg Svensson
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
