Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Larsson, James, Oron i världen, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Problemungdom
JAMES LARSSON: Oron i världen. Bonniers.
5: 75.
Personligen var jag mycket intresserad av
James Larssons ofärdiga och oklara bok
”Medan vi leva”. Man fann där bisarr humor,
diaboleri, en spörjande oro och ett diffust
uppfattat men ändå, efter vad det föreföll,
angeläget och brännande livsproblem eller kanske
snarare konstnärsproblem. Det fanns goda
ansatser i människoteckningen också, fast den
gick mycket åt det karikatyriska och parodiska
hållet.
Historien ”Sorgerna dit ej nå” tog likaså
upp motsättningen mellan krånglighet och
enkelhet, mellan de medvetna människorna
och de naivt omedelbara, mellan dem som
jagar efter vind och dem som under tiden
passar på och förlovar sig med mera och
i grund och botten också har alla
egenskaperna, om också outvecklade. Författaren
ställde sig i thorildiansk mallighet över
motsatserna, snärtade raljant och lustigt åt båda
hållen och fick fram en melodi: ”Ett
fragment. Ett stycke av ett helt som allting annat.”
James Larssons opus nummer fyra heter
”Oron i världen” och kan verkligen
åstadkomma tillfällig oro i en recensents annars
så lugna och orubbliga värld av fasta
grundsatser. Det är som om den ställvis vore skriven
inte med ord, knappast ens med bokstäver
utan bara med tunna snirklar och
krumelurer. Författaren har snott in sig själv i
problemet och åkt in bland sina egna figurer. Det
finns inte längre perspektiv, inga kontraster,
knappast något innehåll alls. Det är bara
robotar som stakar sig fram i den göteborgska
misten. Det har blivit en bok för författaren
själv (och för recensenter).
Den synnerligen spröda handlingstråden i
boken tvinnas ungefär sålunda: Två
problem-jyckar, den ene till sin utvärtes varelse
kontorist och invärtes en snarare grubblande och
ältande än, som författaren påstår, verkligt
tänkande man, och den akademiske poeten
Svantesson, svårt splittrad mellan arbetet på
sin licentiatavhandling om Gustav Vasa och
minnet av ”en älskad för tre år sedan”, kretsar
magnetiskt i bisarra lovar omkring herr Stak,
som förlovar sig på själva julafton och firar
denna högtid i kretsen av sina beundrande
yngre syskon. Boken innehåller i början
endast nonsens, men får så småningom ett
slags innehåll.
Med sin underliga men träffande stil
åstadkom James Larsson i tidigare böcker
åtskilliga effekter: realistiska och poetiska. Men
här har stilen oftast blivit självändamål.
Problemmänniskornas bristande
verklighetskontakt är ju ändå ett allvarligt problem, borde
åtminstone vara det. Här blir den dillande
kåseritonen affekterad. Författaren får inte
med adekvata medel fram den leda, isolering
och spöklika overklighet som plågar. (Men han
får fram det i en svårmodig strof, som den
poetiske licentiaten under stark anspänning
skakar ur armen och skriver ned på en
egenartad svart tavla. Det viktigaste står inom
parentes och man tycker sig se den skriven
baklänges och med vänster hand.) Betydligt
naturligare faller sig stilen i de groteskt
karikerande partierna om den borgerliga familjen
Staks trevnad i denna världen. Det är de
”enkla” människorna från författarens
tidigare böcker i vrångbild. Här förekommer
emellertid några i göteborgsk mening verkligt
käcka dialogfragment. James Larsson har fin
kläm på dialog.
Om man bortser från stilen och ser till
kontentan, så finns i James Larssons böcker, till
och med i den sista, humor och poesi. Det är
den så kallade livshumorn, sammansatt av
enkel, levande glädje och svårmod, som trevar
efter uttryck. Det är i och för sig inget fel att
vilja teckna enkla människor med förmåga
att fira julafton och gråta på rätt ställe och
med smak för ”Skriet från vildmarken”. Det
kan till och med i denna nattliga högsäsong
anses vara en liten smula originellt. Men
problemet är: hur komma i det rätta oengagerade
förhållandet till bemälde Stak?
Författaren har kommit till en punkt, där
han antingen måste ändra sin stil eller
anskaffa riktiga motiv som passar till stilen.
Med lättnad erfar man därför på sista sidan,
att de två problemjyckarna samtidigt inser,
att de måste lämna misten, den ene för en
resa, den andre för en ödemarksvistelse. Man
får hoppas bortovaron blir långvarig och att
de två halvorna återkommer harmoniskt
förenade för att fritt och utifrån måla av änkefru
Karlsson, hennes dotter och denne Stak, som
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
