Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Larsson, James, Oron i världen, anmäld av Margit Abenius - Tegen, Gunhild, Livet går förbi, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
väl då i enlighet med sin naturs naiva
barnslighet har ett mindre stakigt namn. Och detta
kunde ju ackompanjeras av toner från
ödemarken.
Trots det irriterande och tomma i
författarens sista bok kvarstår ändå efter slutad
läsning ett — inte betydande — men ändå
särartat helhetsintryck av känsla och själ, som
envist dröjer sig kvar och intresserar, ett
intryck som inte blir sämre vid en ingående
analys. Därav recensionens häpnadsväckande
längd. Margit Abenius
En novell och några till
GUNHILD TEGEN: Livet går förbi.
Bonniers. 5: 25.
I ingressen till en av novellerna i denna
samling anger Gunhild Tegen nyfikenheten
som den egentliga drivkraften i sitt
författarskap. ”Man intresserar sig abnormt för
människor, men inte bara för deras yttre beteende,
utan framför allt för orsakerna till detta
beteende, det inre sammanhanget. Och man
ger sig ingen ro eller rast förrän man funnit
en förklaring, verklig eller diktad. En roman
är en lång och omständlig utläggning av
orsakskedjan, novellen ger den som i ett
nötskal.” De flesta av dessa noveller bära syn
för sägen. Det verkar som om författarinnan
med utgångspunkt från en tidningsnotis, några
lösryckta fraser ur ett tillfälligt avlyssnat
samtal, några iakttagelser i gatuvimlet eller
i en järnvägskupé sökt rekonstruera ett
händelseförlopp, ibland ett helt livsöde. Närhelst
denna psykologiska detektiv vädrar upp ett
spår, ger hon sig inte förrän hon följt det
till ursprunget. Minsta skymt av ett ovanligt
människoöde sätter henne genast på språng.
Nu veta ju alla läsare av detektivromaner, att
varje problem har många lösningar men
endast en riktig. Detektivyrkets grovhuggare
och watsöner bruka ofelbart nappa på den
enklaste lösningen, den mot vilken alla
indicier synas peka, medan det är förbehållet den
verklige mästerdetektiven att på slutsidorna
bevisa, att det i verkligheten låg betydligt
mera oväntat och finurligt till. Det kan inte
hjälpas, att Gunhild Tegens psykologiska
problemlösningar ganska ofta synas sakna
det sanna mästargreppet. Hennes noveller
verka med förlov sagt — på ett glänsande
undantag när — litet för enkla, för lättvindigt
konstruerade. Ibland påminna de om dessa
räkneexempel, man hade i skolan och som
hade så sällsamt liten beröring med
verkligheten. Illusionen ökas inte av att
författarinnan allt sitt människointresse till trots sällan
lyckas skapa levande människor. Alltför ofta
äro de blott bärare av en princip eller kliniskt
renodlade fall av någon viss fysisk eller
psykisk åkomma. De göra tyvärr sällan saker,
som skulle ställa författarinnans hypotes på
huvudet men samtidigt skänka dem själva liv
och kroppslighet. Detta hindrar inte, att man
ofta läser dessa noveller med nöje,
betraktande dem icke som konstverk utan som
intelligent diskussion. Gunhild Tegen är
nämligen en intelligens av mycket positiv och
stimulerande art. Hon brinner av behov att
ta itu med saker och ting, att ruska om
människor och väcka dem till insikt om hur dumt
de ordnat det för sig och hur bra de skulle
kunna ha det. Några av novellerna önskar
man dock att författarinnan velat utesluta.
De äro henne ovärdiga. Dit räknar jag ”Den
sista dagen”, ”Rättvisa”, ”Fröken
Lingenskölds lycka”, ”Fridagen” och ”Trygghet”,
som kanske höra hemma i veckopressen men
inte tillsammans med ambitiösa noveller i
bokform. I den sistnämnda av dem är den
stilistiska nivån tämligen genomgående
courts-mahlersk:
Husets herre gick omkring bland sina strålande
gäster med ett förbindligt leende fastfruset på
läpparna. Då och då höjde han sitt glas, sade ett par
ord, log och gick vidare.
Detta var hans hustrus verk, och hans blickar
sökte henne, där hon i sin blanka vita klänning
svävade omkring bland gästerna. Så säker hon var!
Så vacker, så glad, så ung — hans bröst hävdes
av stolthet, hans hållning blev spänstigare, när han
hörde hennes silverklingande stämma leka tag fatt
med de andras.
Nu slogs dörrarna upp till matsalen. Han skyndade
tvärsöver rummet för att bjuda armen åt den vackra
berömda grevinnan von Hall, som han skulle ha
äran och nöjet föra till bordet i kväll...
Hur lättvindigt dessa här påtalade noveller
äro hopkomna framgår av en sådan
slarvighet som att författarinnan anser det bero på
blyghet och anspråkslöshet, när en dövstum
gammal dam, som halkat omkull en mörk
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
