Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tegen, Gunhild, Livet går förbi, anmäld av Georg Svensson - Sörman, Py, Stan tar Birgitta, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
kväll, underlåter att ropa på hjälp (”Fröken
Lingenskölds lycka”).
Men därmed nog sagt om de dåliga och
halvgoda novellerna i ”Livet går förbi”. Det
återstår att säga något om den långa novell,
som givit samlingen dess namn. Den står på
en helt annan nivå, och man nästan önskar,
att Gunhild Tegen kunnat utge den separat
eller på sin höjd tillsammans med ett par
andra Italienberättelser, som ingå i boken.
För det första har denna novell atmosfär
i långt högre grad än de andra, både i yttre
och inre bemärkelse. Florens, Fiesole och den
italienska rivieran bilda ramen, en vemodig
känsla av allt levandes förgängelse och
mot-ståndslösa förvandling utgör stämningen i
denna historia om en snart medelålders
svenska, som efter tio år återser Italien och
forna vänner och finner allt och mest sitt eget
jag förändrat. Här märks det, att
författarinnan är rent personligt och privat engagerad
på ett helt annat sätt än i de övriga
novellerna, där hon mera intar läkarens och
advokatens attityd till sina figurer. Och som alltid
har detta utlämnande av sitt eget innersta
blivit belönat med läsarens djupa och
aktningsfulla intresse; denna historia släpper
inte sitt tag om en i och med att man läst
den till slut. Man fortsätter att tänka på den
och undra över dess människor, ty här, i sin
bästa novell, har författarinnan inte med sin
vanliga tvärsäkerhet tillhandahållit en
psykologisk förklaring, utan själv blivit svävande
i en maktlös förundran inför människohjärtats
hemligheter och livets gåtfullhet.
Georg Svensson
Barnpsykologi
PY SÖRMAN: Stan tar Birgitta. Bonniers.
5:25.
Py Sörman har som man kunde vänta givit
ut en fortsättning på sin fjolårsbok ”. . . då
var det lustigt att leva”. Den ägde en viss
charm tack vare den lilla huvudpersonen
Bibbi, vars förnumstiga väsen och naivt
intelligenta uppfattning av människor och
händelser författarinnan lyckats återge på ett
levande och trovärdigt sätt. Den lilla romanen
förmedlade dessutom ett intryck av den trevna
atmosfären i ett gammaldags prästhem på
landet.
Den nya boken heter ”Stan tar Birgitta”.
Det är en välfunnen titel, och man väntar sig
kanske en skildring av de häftiga reaktioner,
den våldsamma vantrivsel, den gråtfärdiga
längtan efter forna lekkamrater och det
långsamma in växande i den nya miljön, som varje
förflyttning trots spänningen inför det nya
brukar medföra för det känsliga och djupt
konservativa väsen ett barn är. Författarinnan
har emellertid inte uppehållit sig vid detta.
Däremot får man bevittna, hur den lilla före
detta landsflickan upptäcker ”landet” vid ett
besök hos släktingar. Det är för övrigt en bra
och riktig iakttagelse, och sådana påträffar
man här och där. Hon kommer till exempel
underfund med, att om en pojke rycker en
flicka i flätan, är det inte därför att han
tycker illa om henne, utan därför att han
tycker om henne. Dylika episoder,
betydelselösa i och för sig, är av stor betydelse för ett
barns utveckling, och författarinnan
registrerar dem omsorgsfullt under det läsår som
boken omfattar. Birgitta har nämligen börjat
skolan hos fröken Eulalia Leman, en drake
i lärarinnehamn, tecknad med oförsonlig
hätskhet. Sjuåringens första sammanstötning
med samhället och dess institutioner blir
följaktligen av pinsam art. Författarinnan tycks
avse att visa, hur en liten människosjäl stöps
om och nivelleras under trycket av skolans
tvång, och det förefaller som om hon skulle
vilja ställa problemet under debatt. Hon har
emellertid knappast lyckats kasta något nytt
ljus över det, och man kommer inte riktigt på
det klara med vilken ställning hon egentligen
intar.
Parallellt med denna linje i berättelsen
löper en annan, där författarinnan följer de
övriga familjemedlemmarnas öden under
samma tidrymd. Det verkar delvis rätt
ovidkommande och gör att helhetsintrycket av
boken blir splittrat. Överhuvudtaget saknar
man det fasta konstnärliga grepp på ämnet
som skulle ha kunnat skänka den lilla boken
ett mera bestående värde, vilket är så mycket
mer att beklaga som författarinnans förmåga
av inlevelse i barnets värld stundom ger så
vackra resultat. Thure Nyman
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
