Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dahl, Tora, Inkvartering, anmäld av Margit Abenius - Gorki, Maxim, Artamonovs, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En ovanlig bok
TORA DAHL: Inkvartering. Bonniers. 5: 75.
Motivet i Tora Dahls nya bok
”Inkvartering” är ett av de mest centrala, därför på
sätt och vis vanligaste, av alla diktmotiv: en
människas försök att hitta sin egen väg. Det
är en fullviktig, starkt koncentrerad bok, som
inom sitt begränsade format rymmer några
av tidens allvarliga problem och ansatser till
nyorientering. Men det ”vanliga” har fått en
personlig och konstnärligt originell
utformning som är ovanlig. Man känner igen sig
men får ändå problemen nyuppenbarade och
konkreta.
En ensam kvinna, inte helt ung, kommer till
en gård för att inkvartera sig där en tid. Har
bakom sig en skilsmässa och framför sig det
alldeles ovissa. Det första man fäster sig vid
i den lågmälda skildringen är idioten Fritz
med sitt uttryckslösa ansikte, tomt på eget,
inre ljus. Författarinnan har en blick som
stannar inför djur och människor och varsamt
känner sig fram till uttrycket, egenarten och
det själiska. Med stram behärskning har det
rent personliga problemet till att börja med
skjutits i bakgrunden. Den ensamma ägnar
sig i stället lugnt och ingående åt den
närmaste omgivningen — husdjur och fåglar och
kryp på marken, barnen och de vuxna inne
i stugan och sådana som tillfälligt passerar.
Författarinnan karakteriserar utmärkt det
tafatta, värnlösa, mjuka och varma liv som
hon överallt spanar efter, får fram det med
ofta naivt innerliga, man skulle nästan vilja
säga rara, uttryck. Men det är också eld och
intensitet i färgerna. Hos människorna
lyssnar författarinnan på samma sätt efter det
innersta och uppfattar lyhört de osynliga
kvalen. Man fäster sig vid många uttryck och
tonfall. Det högintelligenta barnet Vasti och
hennes syster och rival — luftande och
jordande — den arbetslöse med generationers
hopplöshet stämplad i sitt ansikte — det är
intressanta, fängslande och levande
människor, om också inte rikt utformade.
Genom den realistiska skildringen tränger
så småningom det personliga problemet fram
i förgrunden, och författarinnans
argumentering blir mycket direkt och outspoken. Det
är en uppgörelse med en miljö och en
livsinställning som har kränkt människovärdet
och förtryckt det originella. Likgiltighet för
andra är kärnan i denna fientliga mentalitet.
Det är en slagkraftig kritik och ett öppet,
sakligt hat, men här kan man anmärka, att
kritiken någon gång i sin dogmatiska
ensidighet svär mot den bild man för övrigt får av
hjältinnan, som annars uppfattar allt med
intelligent nyansering.
I sin förra bok hade Tora Dahl interfolierat
berättelsen med drömmar, men i
”Inkvartering” har det drömdunkla och det realistiska,
bild och verklighet, smälts ihop på ett mycket
konstnärligare sätt. Ingenting står på måfå;
boken är genomvävd av frändskaper och
korrespondenser, och myrans gåtfullt sega kamp
i vattnet och alla andra manifestationer av
liv, som författarinnan har följt med
forskar-intresse och intensivt reagerande medkänsla,
går igen i det egna ödet, i alla människors
öden. Livet är förfärligt, men man måste
kunna se på det och lära sig lyssna.
Osäkerheten, dunklet, beklämningen i denna
situation av att vara tillfälligt inkvarterad
överskyggas någon gång av ett gudsmedvetande
som ger trygghet.
Slutet förefaller mig något abrupt. Det är
som om man alltför hastigt tappade bort den
verklighet man har fått grepp om. Men annars
är språket mycket uttrycksfullt och väl
genomfört, på samma gång folkligt och förnämt.
Margit Abenius
Ryskt leverne
MAXIM GORKI: Artamonovs. I—II.
Översättning av Axel Claèson. Bonniers.
Två delar å 2: 75.
Denna Gorkiroman daterar sig från 1925
och utgjorde hans första skönlitterära arbete
efter revolutionen. Den rasslar inte av teorier
och propaganda; efter
socialiseringsbroschy-rernas sju magra år träder berättaren åter
fram, uppfylld av sin lust att berätta.
”Artamonovs” har blivit ett frodigt diktverk, mättat
med verklighetens levande kött. Det äger
emellertid en sund sociologisk ryggrad; en
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
