Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gorki, Maxim, Artamonovs, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
MAXIM GORKI
fas av det ryska samhällets utveckling, från
livegenskapens upphävande till den röda
revolutionen, återspeglas i släkten
Artamo-novs uppstigande och fall under tre
generationer. Den äldsté Artamonov kommer från
ett furstligt gods, där han varit förvaltare, och
bygger en linnefabrik vid floden Okas strand;
han är en stark och hänsynslös man, som
bryter ner allt motstånd omkring sig och
känner sig som företrädare för en ny klass,
en ny makt i samhället: industribourgeoisien.
Han gifter bort äldste sonen, Peter, med en
änkas dotter och tar samtidigt halvt med våld
änkan för egen räkning. Sönerna driver han
obevekligt in i arbetet, fabriken ska matas,
folket pressas, linnet vävas fram utan
uppehåll. Själv, förlyfter han sig på en nyanländ
ångpanna, som håller på att sjunka ner i
flodsanden, och dör av blodstörtning. Men
fabriken består, sönerna har gått in under oket och
lägger manken till. Peter är vankelmodig och
olustig, tyngd av ansvarets börda,
otillfredsställd i äktenskapet med den slappt hängivna
Natalia. Brodern Nikita, puckelryggen,
förälskar sig i henne och lägger repet om halsen
för hennes skull, men blir nedskuren och går
i kloster. Den andre brodern, Alexej, blir en
allt självmedvetnare herreman, begiven på de
fina saker som avyttras av ruinerade
adels
släkter, en man med åtskilliga idéer som blir
omtyckt därför att han spelar lustigkurre och
glad supbroder.
Fabriken väver alltjämt utmärkt linne och
får en egen kyrkogård, där gravarna ligger
tätt; arbetarna slåss om måndagsmorgnarna
efter helgdagarnas superi, kvinnorna är
liderliga, barnen dör i epidemier. Den tredje
generationen Artamonovar växer upp,
ynglingar med ett kaos av nya idéer i huvudet,
flickor som läser tidningar och röker
cigarretter. Peter blir besviken på älsklingssonen,
som vill göra revolution i stället för att överta
fabriken; fadern söker tröst i vilda
utsvävningar på marknaden i Nisjni och börjar
alltmera umgås med sitt andra jag, den ädle,
förbisedde, uppoffrande Peter, som ingen
belöning får för allt sitt slit. Den yngste
sonen är omtyckt men svag och
fabriksledningen övergår till Alexejs högmodige son,
en odräglig intellektualistisk maktsträvare.
Spionerisystemet florerar och de bästa
arbetarna blir arresterade som revolutionärer;
borgarna bara pratar i munnen på varandra,
medan oroligheterna blir allt allvarligare.
Och så kommer sammanbrottet. Den gamle
Peter vaknar ur sin dvala i trädgården
utanför huset, känner sig hungrig och ropar på
folk och förstår inte vad som hänt; hustrun
kommer slutligen tillbaka och stoppar ett
degigt bröd i munnen på honom, men han
kastar det förolämpat ifrån sig.
Det finns just ingenting i boken som talar
för signaturen Den bittre. Den är skriven av
en konstnär som har sin glädje åt det gamla
ryska levernet, även när han klart inser vart
det bär hän. Berättelsen är uppfylld av den
ryske Pans anda, den suckande själfullheten,
den omåttliga lystnaden och de våldsamma
utbrotten. Det är ett silenuståg som raglar ut
ur en flammande bastu. Gorki verkar här
mera koncentrerad än förr: revolutionen tycks
ha lärt honom att stryka oväsentliga detaljer
och onödiga omständligheter. Den borgerliga
romanen är förbi med alla sina tidsödande
omsorger; en ung, otålig vind sveper över
dessa scener från en förgången värld. Men
allt är fylligt och klart, mognat i eld och
erfarenhet. Man lär åter känna Gorki som en
stor berättare med djupa, levande känslor,
en man av den ryska jorden under Rysslands
vida himmel. Artur Lundkvist
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
