Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ackermann, Walter, Kärlek per flyg, anmäld av Thure Nyman - Schleich, Carl Ludwig, Det var dock härligt att leva, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
liga feer. Med några ord kan han fånga
stämningen i en gammal slottsträdgård, och på ett
par rader målar han ett landskap från luften,
så att man ser det som med egna ögon. Han
vet både hur en tolvåring, som inte är road
av läxor men väl av flygmaskinsmotorer,
stavar fel och vad en ung dam i valet och
kvalet anförtror sin dagbok och sin bästa vän.
Att han dessutom vet, hur det känns att vara
nattpostflygare på de internationella
långlinjerna, är kanske mindre förvånansvärt men
i varje fall inte tillräckligt vanligt i
litteraturen för att man skulle vilja låta en rad gå
förlorad ur de brev vari en sådan skildrar
sina upplevelser i och utom tjänsten.
Flygning och allt som hänger samman därmed har
alltjämt sitt skimmer av romantik för oss som
traskar omkring på landbacken och inte kan
låta bli att vända blicken uppåt så snart vi
hör en motor surra i luften, men för dem som
har den till yrke och levebröd har den fått
vardagens gråa färg, trots allt vad den bjuder
av risker och spänning. Flygaren längtar till
jordens trygghet, han vill gå på sina ben och
titta riktigt nära på alla de vackra vrår där
nere, som han susar fram över utan att ana.
Men han är bunden av band som han inte kan
slita, han är ett med sin maskin, han har
plikter att fylla, han är länk i en kedja — ett
samfärdselnät men också en utvecklingskedja.
Walter Ackermann, schweizare till börden
och tydligen hemma i trakten av Basel, det
europeiska flygnätets centrum, har ingående
kännedom om maskineriets funktion, och han
meddelar sin kunskap på det lekfullt
naturliga sätt som tyder på överlägsen
behärskning. Här finns inga torra fakta och inga
långrandiga beskrivningar, och ändå tycker man
sig efter att ha läst hans bok ha fått flyga över
större delen av den europeiska kontinenten,
från Schiphol till Littorio, från Aspern till
Croydon. Men författaren vet också en hel del
om, hur människohjärtat fungerar, och den
kärlekshistoria som utgör bokens röda tråd, är
i all sin enkelhet av en sagoaktigt betagande
verkan. Den gamla sagan om prinsen och
prinsessan i modern version, njutbar inte bara
för flickor utan också för litterära gurméer
och — skolpojkar. Det sista är jag inte
alldeles säker på, men jag tror det nästan, och
högre betyg kan jag inte ge en
backfisch-roman. Thure Nyman
En livsbejakare
CARL LUDWIG SCHLEICH: Det var dock
härligt att leva. Översättning av Theresia
Eurén. Lindblads. 5: 75.
Att läsa Schleichs memoarbok är som att
besöka Zorngården eller ärkebiskopsgården
i Uppsala — man rör sig i snillenas miljö.
Schleich, den tyske läkaren, som svensk publik
sedan gammalt känner som en av Strindbergs
trognaste vänner, var väl knappast själv en
genial man, men han var snillenas vän. Han
ger i sin bok några alldeles utsökta porträtt
av några medicinska och litterära genier;
bland de senare Dehmel (av Strindberg kallad
”vilden”), vilken han betecknar som god,
renhjärtad och till sist fullkomligt luttrad och
renad. Mer utfört är Schleichs mycket
märkliga Strindbergsporträtt, som otvivelaktigt är
en av de mest levande bilder av diktaren som
litteraturen äger. Man fäster sig vid den utsökt
säkra teckningen av Strindbergs utseende och
vanor: Beethovenansiktet med Prometeuspan-
nan och den lilla veka munnen, den välbyggda
gestalten, den raka, värdiga hållningen, den
höga bröstkorgen, den värdiga lugna rytmen
i hans rörelser. Han talade dålig men absolut
ledig tyska. Intressant är, att Schleich — som
här verkligen är en auktoritet — bestämt
hävdar, att tänkaren Strindberg en gång av
eftervärlden kommer att ställas på samma plan som
diktaren; han påpekar en rad fall, där
Strindberg intuitivt föregripit den senare
forskningens landvinningar. Briljant är historien
om hur kvinnohataren Strindberg genast
insinuerar, att madame Curies upptäckt av
radium måste vara en bröllopspresent av
hennes förälskade make! Värdefull är
upplysningen om Strindbergs starka, spontana
rättskänsla. Utomordentligt fin är karakteristiken
av hans sätt att tänka och debattera: ”Allt fick
av honom en ny och originell belysning. Han
var inte sprudlande kvick, utan enkel och
djup. Han var som en smed, varje argument
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
