Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hölaas, Odd, Nederst vid bordet, anmäld av Artur Lundkvist - Eklund, J. A., Revolutionskritiken, anmäld av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
larmade Harlem av berusat segerjubel. Det
fanns dock ingen förhävelse i glädjen, det
var blott det spontana glädjeutbrottet hos ett
undertryckt folk över ett nytt löfte om en
framtid också för dem. Men dagen efter
publicerade en stor vit tidning bilden av en
gorilla, som skulle föreställa segraren.
Sportintresset är mycket stort bland negrerna och
idrottsprestationerna tillmäts större betydelse
än insatser inom musik eller litteratur, därför
att det är den effektivaste propagandan för
deras ras. Och den svarte idrottsmannen är
sympatisk, ty han drivs inte bara av sin
personliga fåfänga eller av en skrytsam nationell
självhävdelse, utan av sitt folks strävan att nå
en erkänd plats i världen, med samma
mänskliga rättigheter som andra.
Det berömda Harlem, som brukar målas
i sådana flammande helvetesfärger, en lustans
djungel likt, betecknar författaren som lugnt
och småborgerligt, upplyst av
begravningsentreprenörernas skyltar i långt större
utsträckning än av danslokalernas. Jazzen lever
där naturligtvis ändå; där slår den upp som
improviserad musik, och folk som arbetat
hårt under dagen kan där ses dansa hela
natten, för att så gå till arbetet igen som efter
en djup vila. I Harlem har Amerikas svarta
dock fått en egen stad, ett fäste, en tillflyktsort
på jorden; där har de fått möjlighet att skapa
en egen kultur och att tänka närmare över
sina problem. Ett av de största problemen är
ekonomien, så länge negrerna är hänvisade
till de sämst betalade arbetena nere på
sam-hällsbottnen och svart man inte kan sälja till
vit man, men väl tvärtom. En ständig
folkvandring av färgade försiggår från syd- till
nordstaterna; i Södern behandlas de alltjämt
som stackars ömkliga eller löjliga frigivna
slavar eller jagas som djur och lynchas,
värnlösa offer på Ku Klux Klan-kulturens altare.
Det går bakåt i Södern, bomullsodlingen är
i fara, det vita proletariatet förfaller alltmera
och stimulerar sin självkänsla med
negérför-följelser.
Ännu är det en fråga hur den nya lagen
mot lynchningar ska fungera i praktiken.
Efter att ha tagit del av intervjun med den
vite rasfanatikern doktor Green i Atlanta kan
man lätt tänka sig möjligheten av en
amerikansk nazism med raskrig mot de färgade.
Propagandan arbetar redan med utspridande
av oroande rykten om ett framväxande
kommunistiskt svart bälte i sydstaterna. Men i
grunden visar negrerna föga böjelse för
kommunismen, likställighetsproblemet blir för
dem ett annat och förföljelse har de mer än
nog av förut. Möjligen kommer negrerna att
långsamt absorberas av det amerikanska
samhället och de båda raserna att uppgå i
varandra. Statistiskt ökar negrerna mindre än de
vita och utgör endast omkring en tiondel av
befolkningen, men rasblandningen fortfar och
allt flera medborgare med negerblod i ådrorna
räknas som vita. Några betraktar denna
utveckling som en stor fara, andra som ett gott
tecken och som den enda lösningen på
problemet.
Man kan inte annat än tilltalas av
författarens helhjärtade sympati för de svarta. Hans
bok är inte bara ett kallt reportage, det är
talangfull journalistik med personliga
upplevelser och känslor bakom.
Artur Lundkvist
En anklagelse
J. A. EKLUND: Revolutionskritiken.
Diakonistyrelsens förlag. 1: 75.
Detta är en mycket intressant, mycket
frånstötande och mycket tragisk bok. Den är
skriven av en av vår kyrkas mest levande och
fromma ledare, biskopen i Karlstad. Men den
är något av det kärlekslösaste och okunnigaste,
som på mycket länge kommit på tryck i vårt
land.
Biskop Eklund använder ordet
”revolutionär” som ett skällsord. Han är full av hån
mot alla de fräcka spolingar, som med
revolutioner velat något så gudlöst som att
kull-störta ”det bestående”. Han betecknar allt
som skett i Europa efter 1789 som ren
deka-dans. Han smädar icke bara de politiska
revolutionsledarna i Frankrike och Ryssland
utan också ”den fullständigt hållningslöse
och fullkomligt ouppfostrade!!) Jean Jacques
Rousseau, en av de största ’olyckor’ i
historien; det första exempel i stort därpå, huru
det går när en dekadansfigur upphöjes till
heros”. Revolutionerna arbetar uteslutande
med masspsykos, och resultatet är en
”maskinmässigt fungerande människotyp”, vars kult
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
