Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Palmstierna, Erik, Horizons of Immortality, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sönderslitenhet och hemlöshet, som är den
moderna människans arvedel. Ett gemensamt
liv i en högre enhet måste bli en naturlig
önskedröm i en värld, där det neurasteniska
hatet ställer bror emot bror och undergräver
tryggheten. Men därmed är inte sagt, att
åskådningen i och för sig själv är alldeles ny,
och i Palmstiernas fall har den säkerligen
omedveten anknytning till en del nyplatonska
och spiritualistiska författare. I alla fall är
den, åtminstone i början av boken, framställd
med det genomlevdas intensitet, och hade
författaren framlagt den som frukten av grubbel
över den andliga världskrisen, hade man
kunnat bedöma boken som ett religiöst
tidsdokument, besjälat av ett allvar och en
nobless, som inge aktning.
Men nu råkar det vara så, att boken
föreges ha annan inspiration än ett personligt
behov av att komma till klarhet. Den utgör
en sammanställning av meddelanden, som
överbringats från andevärlden. Och därmed
komma vi in på ett kapitel, som har lika
myckel med vetenskap som med religion att
göra. Minister Palmstierna talar hela tiden som
ombud för andar, med vilka han
kommunicerat, och han framlägger större delen av sin
teodicé i form av ”budskap”, som ”andarna”
haft att lämna. När författaren själv alltså
lägger så stor vikt vid att hans bok uppfattas
som ett spiritualistiskt aktstycke, måste man
också bedöma det som ett sådant. Det innebär
först och främst, att dess äkthet måste prövas.
Palmstierna utgår från den förutsättningen, att
andevärldens existens är odiskutabel, och han,
liksom många andra spiritualister, tycks vara
så nyfiken på andarna, att han glömmer bort
människorna. Men spiritualismens historia är
full av berättelser om medvetna eller
omedvetna bedrägerier. Det vet den psykiska
forskningen och vill därför först konstatera, om
fenomenen inte kunna förklaras genom
naturlagar eller humbug, innan man hänför dem till
de så kallade ”övernaturliga” företeelserna. Den
verkliga psykiska forskningen — bedriven av
läkare, psykologer och naturvetenskapsmän —
begagnar den omsorgsfullaste kontroll, som
överhuvudtaget kan uppnås med tillhjälp av
modern laboratorieutrustning. Nu tycks någon
kontroll i egentlig mening knappast alls ha
förekommit i Palmstiernas fall. Vid de
seanser, som beskrivas i boken, har man begagnat
ett glas, som genom ett slags magnetisk
utstrålning från mediets händer rört sig mellan
en rad bokstäver, placerade i ring på ett bord.
Andarna ha enligt Palmstierna åtskilliga
gånger betonat, att de inte godkänt andra sätt
för kommunikation.
Detta slag av psykograf kan förmodligen
vara lika god som något annat, och den
psykiska forskningen lägger sig heller
knappast i själva metoden, men den är som sagt
noga med att omständigheterna utesluta
möjligheten av medvetet eller omedvetet fusk. Det
faller ingen in att betvivla Palmstiernas
personliga ärlighet — den avslöjas tydligt i
boken — men däremot har man rätt att fråga,
om medierna handlat i osjälviska avsikter och
om inte det omedvetna kunnat spela in. Det
är då framför allt en sak, som frapperar.
Andarna förklara i ett av sina ”budskap”, att
något sådant sorn omedvetet själsliv inte
existerar, utan att det som kallas ”det
omedvetna” är ett slags mystisk astralkropp. I den
psykiska forskningen har det ofta hänt, att
vad som antagits vara ett andebudskap vid
närmare granskning visat sig härröra från de
själsdjup, som härbärgera icke längre
medvetna erfarenheter. Därför är naturligtvis
teorien om ett omedvetet själsliv obekväm för
dem som föredra att tro på andar. Rentut
sagt: den ande, som förnekar det omedvetna,
verkar närmast ängslig för att underkastas
kontroll från de synpunkter detta erbjuder.
De framlagda meddelandena kunde enklast
analyseras med litteraturhistorisk metod,
varvid det säkert skulle visa sig, att de bära
spår av spiritualistisk litteratur, som knappast
torde vara obekant för Palmstierna eller
medierna. Martin Lamm har med goda
resultat granskat Swedenborg från samma
utgångspunkt.
Men även andra omständigheter äro
otillfredsställande. Dokumentationen är
överraskande klen. Varför uppger författaren till
exempel inte namnen på dem som utom
honom själv och medierna deltagit i
seanserna? Och historien med den ”återfunna”
Schumannkonserten har redan i dagspressen,
främst i Daily Telegraph och Nya Dagligt
Allehanda, granskats från musikhistorisk
synpunkt och befunnits inbjuda till starka dubier.
I ett av ”budskapen” meddela andarna, att det
skulle tyda på svaghet, om Palmstierna
läm
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
