Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rösiö, Hilding, Från Benadirkusten till Giuba, anmäld av Sven Barthel - Omre, Arthur, Flykten, anmäld av Artur Lundkvist - Ashton, Helen, Människor i bur, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hållet, rädd för klichéer och stora ord, rädd
för att framhäva sin egen person. Det är oftast
verkningsfullt. Ibland blir det visserligen
alltför stramt och korthugget, atmosfären går
förlorad — det händer att man önskar att
författaren vore litet mer omedelbart närvarande
i skildringen. Men som helhet är boken att
starkt rekommendera. Den har någonting att
berätta, den har ett patos, den har scener som
man verkligen minns, den är upplevd och
skriven av en person.
Boken är illustrerad med ett urval av
författarens skisser i blyerts och rödkrita, en
målares annotationer. Man blir ganska slagen
av hur mycket fränare Rösiö är med
bläckpennan än med ritstiftet. I de vackra, mjuka
teckningarna har han med ömhet och
medkänsla letat fram vad som finns kvar av
oförstörd animal skönhet och grace hos de
andligt och kroppsligt förhärjade modellerna.
Sven Barthel
Ännu en flykting
ARTHUR OMRE: Flykten. Översättning av
Eyvind Johnson. Bonniers.
5:25.
Detta är åter en norsk bok där en flykting
korsar sitt spår, men i en kyligare stil än
Sandemoses, utan dennes intensiva, neurotiska
besatthet. En man som är efterlyst av polisen
håller sig dold i Oslo och tar betydande risker
för att besöka sin hustru; hon vill att han ska
ta sitt straff, men han har suttit i fängelse
förut och hyser en oresonlig fruktan för att
hamna där igen: han vet att då kommer han
aldrig att kunna resa sig på nytt. Och så ger
han sig på flykt uppåt landet, i ett desperat
försök att utplåna sitt förflutna och börja ett
nytt liv. Han kallar sig Karl Berg,
handelsresande, och irrar från det ena hotellet till
det andra, alltid rädd att träffa på någon
bekant. Han kommer till en avsides plats vid
en fjord och slår sig ner där som
fiskhandlare, umgås med befolkningen och försöker
skapa trygghet omkring sig, men länsmannen
ligger efter honom för flyttningsbetyget och
på stationen finns efterlysningen med ett
dåligt fotografi av honom. Under tiden bär
sig fiskaffärerna bra, han går med fyrtiotusen
kronor i plånboken. Han följer en söndag
med en ung kvinna många mil inåt landet,
han glömmer henne för den allt
överskuggande ångesten, men möter henne igen och
anförtror sig slutligen åt henne. De har bara
ingenstans att ta vägen, det falska pass han
behöver för att komma utomlands låter vänta
på sig, en dag har de fyrtiotusen strukit med
i en fiskspekulation, han söker sig åter till
Oslo och polisen infångar honom i hustruns
bostad.
Det kunde varit en av Hamsuns
landstrykar-historier, ett orons tvärsnitt genom det norska
samhället, men här är oron en annan, inte
hjärtats och den lyriska trånadens, utan
samvetets, ångestens, och tonen är varken elegisk
eller fan-i-voldsk, den är vardagsvanlig och
undertryckt. Berättelsen vill vara mest
gripande när den är som stummast och
ord-knappast, och ibland är den det: allt kommer
till uttryck genom någon av ödets obevekliga
små detaljer. Det är hela tiden ganska lågt
i taket medan detta ångestfyllda förlopp
utspelas, skildringen sluter sig nära till den
yttre människan, dagmäniskan, lika nära som
hennes kläder. Ingen ljusöversvämmad
himmel uppöver, ingen myllrande, dunkel natt
inunder. Men boken växer ändå utöver sig
själv på ett omärkligt sätt, flykten och
ångesten är inte kriminalromanens, den
utspelas också på ett inre plan och skuggan av
något obevekligt, ogripbart, faller över den
nyktert belysta vardagsvärlden.
Artur Lundkvist
Människor i bur
HELEN ASHTON: Människor i bur.
Översättning av Vera von Kræmer.
Gebers. 4: 75.
Louis Bromfield slog för några år sedan ett
slags litterärt rekord genom att pressa in en
skildring av ett dussin människoöden inom
en ram av tjugufyra timmar. På — om jag
minns rätt — ytterligare något kortare tid
lyckades den engelska författarinnan Helen
Ashton i en förra året översatt roman skildra
en läkares dag och de livsöden som därunder
rullades upp. I år har hon förkortat tiden för
det aktuella händelseförloppet i sin bok
”Män
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
