Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ashton, Helen, Människor i bur, anmäld av Thure Nyman - du Maurier, Daphne, Värdshuset Jamaica, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
niskor i bur” till några timmar, från strax
före lunch till strax efter tedags. När som
helst kan man vänta sig en litterär pristävling
— i Amerika — om vem som skriver en
roman som utspelas på tjugu minuter. Men
skämt å sido, låtom oss konstatera att
författarinnan lyckats genomföra sitt konststycke
utan att det verkar krystat. Hon har till
yttermera bevis på sin skicklighet uppfyllt det
klassiska dramats krav även på rummets
enhet. Frånsett presentationsscenerna i början
utspelas hela handlingen i Londons Zoo.
Härav skulle man vänta att boken skänkte
en oerhörd spänning, men det är inte fallet.
Därtill skulle ha fordrats att också det
tredje kravet i det klassiska dramats formlära
— handlingens enhet — uppfyllts.
Författarinnan har visserligen sökt skapa spänning
genom att införa en brottsling som står
i begrepp att rymma ur landet och sig själv
ovetande skuggas av en detektiv i väntan på
häktningsordern, men man förlorar honom
alltför ofta ur sikte för att avsikten skulle
uppnås. Hur som helst — det tekniska
handlaget hos författarinnan finns det ingenting
att anmärka på. Handlingen förs steg för
steg fram till kulminationspunkten, och under
tiden får läsaren snabbskisser av de olika
personagerna och deras levnadsöden. Det är
en brokig samling, och man måste beundra
författarinnans förmåga att i korta bilder
med filmatisk skärpa återge deras språk och
tankevanor, deras livsuppfattning och mening
om varandra. Hon skildrar med samma
säkerhet en cirkusscen, en flygstörtning och de
drickande djuren vid ett vattenhål på den
afrikanska högslätten. Hon har både
kunskaper och fantasi. Romanens idé kan
uttryckas så, att människorna är som djuren
i Zoo. De är fångar i bur. Strax de kommer
in i sin bur, vare sig den heter äktenskap eller
osjälviskt tjänarskap eller något annat,
vantrivs de mer eller mindre, men så småningom
vänjer de sig och tror att de i själva verket
är fria. Tanken är inte alldeles klar, den är
inte heller alldeles ny, och parallellen är inte
genomförd med den underfundighet som man
kunde ha väntat sig av Helen Ashton, men det
ligger en djup och fin ironi i det avslutande
”Nattstycket”, där hon låter sparvar och
råttor dyka fram i mörkret, sedan de fångna
djuren gått till vila i sina burar. Som helhet
verkar boken åtminstone vid en första
genomläsning en smula rörig, men på
författarinnans djur- och människokännedom kan man
inte missta sig. Thure Nyman
Värdshuset Jamaica
DAPHNE du MAURIER: Värdshuset Jamaica.
Översättning av Karin Lindgren och
Elsa Thulin. Gebers. 5: 50.
Man hör ofta det påståendet att nutidens
människor skulle vara trötta på den moderna
litteraturen med dess evinnerliga ”rotande”
i sexualia eller själsliga abnormiteter. De vill
ha romantik, de vill komma bort från
verkligheten, från vardagen omkring sig och allt
elände de ser eller lever med i. Påståendet kan
lämnas åt det värde det har med det misstag
det rymmer, men om det är någon av mina
läsare som för några timmar vill ta sig ledigt
från en alltför trång och konventionsbunden
tillvaro och följa med till ett land med
hårdare vindar och en tid med vildare seder utan
att därför slå av på konstnärliga krav, kan
jag varmt rekommendera honom eller henne
att stänga in sig tillsammans med Daphne
du Mauriers ”Värdshuset Jamaica”.
Författarinnan, som trots det fransyskt klingande
namnet är av en gammal engelsk familj med
konstnärligt påbrå, för oss en regnig,
stormpiskad höstkväll tillsammans med bokens
hjältinna, den unga, moderlösa Mary, till det
ensligt liggande värdshuset Jamaica ute på
den ödsliga strandheden i detta Cornwall, där
själva de geografiska namnen har en
främmande, nästan hednisk klang. Insceneringen
är utmärkt gjord efter berömda mönster för
den art av skräckromantik som det här är
fråga om. Det gråa värdshuset, som inte är
något värdshus längre och där diligenskusken
inte vågar stanna för att ta sig ett glas som
förr, ligger där som ett ruvande hot med
tillbommade fönster och nedskräpade rum utan
en säng till reds för reströtta gäster. Den
råbarkade värdshusvärden, Joss Merlyn, går
omkring och super och skräpper, medan hans
hustru, Marys moster, den förr så vackra och
eleganta kvinnan, som var för fin att gifta
sig med en vanlig bonde, darrar som ett
asplöv för hans hotelser och förefaller att ha
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
