- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1937 Årg. 6 Nr 9 /
701

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Tragiskt. Översatt av Anders Österling

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRAGISKT

gamle sättarens lika barnsliga som
bekymrade anlete. Det måste erkännas, att dessa
efter hand utdöende företrädare för den
gamla världen, den förmoderna, så kallade
”sentimentala” epoken, hade något visst över
sig, de voro angenäma människor trots sina
jeremiader. Med godhjärtad ton fortsatte han:

— Ni vet, käre vän, att för ungefär tjugu
år sedan trycktes i vårt land de sista
diktverken, dels ännu i bokform, vilket
visserligen redan då var mycket sällsynt, dels i
tidningarnas feuilletons. Sedan kom, egentligen
helt plötsligt, den insikten till oss alla, att
det var något felaktigt med dessa diktverk,
att de voro umbärliga, att de egentligen voro
dåraktiga. Vi märkte då något, vi blevo
medvetna om något som länge hade pågått i
tysthet och nu plötsligt stod framför oss som
erkänt faktum: att konstens tid var förbi, att
konst och dikt gått hädan i vår värld, och att
det var bättre att helt avskeda dem än att
släpa dem vidare med oss, döda som de ju
voro. För oss alla, även för mig, var detta
den gången en ganska bitter insikt. Och dock
ha vi gjort rätt i att leva efter den. Den som
vill läsa Goethe eller något sådant, kan göra
det som förut, för honom går ingenting
förlorat därigenom att inte längre dag för dag
ett berg av ny, svag och nervlös diktning
växer fram. Vi ha alla funnit oss i detta.
Även ni gjorde det, Johannes, då ni den
gången uppgav ert poetiska yrke och sökte
er ett enkelt förvärvsarbete. Och om ni
nu i dag på er ålderdom måste lida alltför
mycket därav att ni som sättare råkar i
konflikt med språkets tradition och kultur, som
blivit er heliga, då, käre vän, gör jag er ett
förslag: ge upp detta mödosamma och föga
tacknämliga arbete! — Vänta ett tag, låt mig
tala ut! Ni fruktar att förlora ert bröd? Visst
inte, då skulle vi ju vara barbarer! Nej, inte
tal om att svälta. Ni är ålderdomsförsäkrad,
och därutöver skall vår firma — det ger jag

er mitt ord på — bevilja er en
livstidspen-sion, så att ni alltid kan vara säker om
samma inkomst som ni för närvarande har.

Han var nöjd med sig själv. Denna
lösning, med pensioneringen, hade fallit honom
in medan han talade.

— Nå, vad säger ni om det? frågade han
leende.

Johannes kunde icke strax svara. Vid den
välvillige herrns sista ord hade hans gamla
barnansikte fått ett uttryck av fruktansvärd
ångest, de vissna läpparna voro helt bleka,
ögonen blickade stelt och rådlöst. Endast
långsamt återfann han fattningen. Besviken
såg chefen på honom. Och så började den
gamle tala, talade mycket lågt, men med
oerhört ängslig enträgenhet, lidelsefullt bemödad
om att ge sin sak ett riktigt, övertygande,
oemotståndligt uttryck. Små röda fläckar
kommo och gingo på panna och kinder,
bevekande bådo ögonen och huvudets sneda
hållning om gehör, om nåd, den rynkiga, torra
halsen vred sig lång, bönfallande och
längtans-full i den vida skjortkragen. Johannes sade:

— Herr chefredaktör, förlåt mig att jag
har besvärat er! Jag skall aldrig göra om
det, aldrig. Det skedde ju bara för en god
saks skull, men jag förstår, att jag vållar er
besvär därmed. Jag förstår också, att ni inte
kan hjälpa mig, att hjulet går fram över oss
alla. Men för Guds skull, tag inte mitt arbete
ifrån mig! Ni lugnar mig med, att jag inte
behöver svälta — men det har jag aldrig
fruktat! Jag vill också gärna arbeta för
mindre lön, min arbetskraft är väl inte så
stor längre. Men låt mig ha mitt arbete, låt
mig ha min tjänst, annars dödar ni mig!
Och helt sakta, med glödande ögon, hest och
spänt, fortsatte han: Jag har ju ingenting
annat än denna tjänst, den är ju det enda jag
lever för! Ack, herr doktor, hur kunde ni
göra mig detta förfärliga förslag, ni den ende

701

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 18 01:30:33 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-9/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free