Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Tragiskt. Översatt av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANN HESSE
som ännu känner mig, som ännu vet, Vem jag
en gång var!
Redaktören sokte lugna mannens ängslande
upprördhet, i det han flera gånger med
välvilligt brummande klappade honom på axeln.
Icke lugnad, men dock spårande den andres
välvilja och sympati, började Johannes efter
en kort paus åter tala:
— Herr chefredaktör, jag vet, att ni en
gång i er första ungdom har läst böcker av
Nietzsche. Nåväl, också jag har läst honom.
Vid sjutton års ålder, en kväll i mitt kära
skolpojksvindsrum, kom jag vid läsningen av
”Zarathustra” till de sidor, där natthymnen
står. Aldrig på dessa nära sextio år har jag
glömt den stund, då jag för första gången
läste orden: ”Natt är det, nu tala högre alla
springande brunnar —!” Ty i den stunden
var det mitt liv fick sin mening, då började
jag den tjänst som jag ännu i dag fortsätter,
i den stunden gick språkets underverk upp
för mig som en blixtstråle, ordets outsägliga
förtrollning; bländad såg jag in i ett
odödligt öga, kände en gudomlig närvaro och
överlämnade mig åt den som åt mitt öde, min
kärlek, min lycka och min bestämmelse. Jag läste
sedan andra diktare, fann ännu ädlare, ännu
heligare ord än denna natthymn, fann, liksom
dragen av en magnet, våra stora diktare som
ingen längre känner, fann den drömljuve,
drömtunge Novalis, vars magiska ord alla
smaka som av vin och av blod, och den eldige
unge Goethe och den gamle med det
hemlighetsfulla leendet, jag fann den dunkelt ilande,
tungt flämtande Kleist, den berusade
Bren-tano, den snabbe, sprittande Hoffmann, den
älsklige Mörike, den långsamme och minutiöse
Stifter och alla, alla de härliga: Jean Paul!
Arnim! Büchner! Eichendorff! Heine! Till
dem höll jag mig, att vara deras mindre bror
blev min åstundan, att dricka deras språk
mitt sakrament, denna diktnings höga, heliga
skog blev mitt tempel. I deras värld har jag
levat, ansåg mig en tid nästan deras like,
kände djupt den underbara vällusten att
tumla om i ordens smidiga stoff som vinden
i fint sommarlöv, få orden att klinga, att
dansa, få dem att gnistra, rysa, knalla, sjunga,
skrika, frysa, darra, spritta och stelna. Det
fanns människor, som i mig erkände en
diktare, människor i vilkas hjärtan mina
melodier bodde som harpor. Nå, nog om det, nog.
Så kom den tid, om vilken ni nyss behagade
tala, den tid, då vi alla liksom i en höstlig
rysning kände: nu ha tempeldörrarna slagits
igen, nu är det afton, och diktens heliga
skogar ha förmörkats, ingen nu levande
finner längre trollstigen till det gudomliga inre.
Tyst blev det, tyst försvunno vi diktare i det
tillnyktrade landet, där den store Pan var död.
Redaktören ryckte på axlarna i en känsla
av djupt obehag, i en tvekluven, plågsam
känsla. Vart förvillade sig denne stackars
gamle man? Han gav honom en hemlig blick,
i vilken det stod skrivet: ”Nå ja, låt det nu
vara nog, vi veta ju detta!” Men Johannes
hade ännu icke kommit till slutet.
— Då, fortsatte han dämpat och ansträngt,
då tog också jag avsked av dikten, vars hjärta
inte längre slog. En tid levde jag lamslagen
och tanklös vidare, till dess att minskningen
och slutligen upphörandet av de vanliga
inkomsterna från mina skrifter tvang mig att
söka ett annat bröd. Jag blev sättare, emedan
jag tillfälligtvis lärt mig detta yrke en gång
som volontär hos en förläggare. Och jag har
inte ångrat det, om också hantverket i de
första åren smakade mig rätt bittert. Men jag
fann i det, vad jag behövde, vad varje
människa behöver för att kunna leva: en uppgift,
en mening i min tillvaro. Ärade herre, även
en sättare tjänar i språkets tempel, även hans
hantverk hör till tjänsten hos ordet. Jag kan
i dag, då jag är en gammal man, bekänna
för er: jag har i ledare, i krönikor, i
riksdags-referat, i domstolssakerna, i lokalnotiserna
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
