Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermann Hesse: Tragiskt. Översatt av Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRAGISKT
och i annonserna genom alla dessa år
stillatigande rättat tusen och tiotusentals språkfel,
vridit rätt och ställt på fotterna många tusen
dåligt byggda satser. O, vilken glädje detta
beredde mig! Hur skönt det var när ur en
överansträngd redaktörs hänkastade* diktamen,
ur en halvbildad riksdagstalares stympade
citat, ur en reporters deformerade, paralytiska
syntax efter några få magiska penndrag och
ingrepp det kära språket åter blickade mot
mig med oförstörda, sunda drag! Men med
tiden blev detta allt svårare för mig,
skillnaden mellan mitt eget språk och
modeskriftspråket allt större, sprickorna i byggnaden
allt bredare. En ledare som jag för tjugu år
sedan kunde någorlunda bota med tio, tolv små
kärlekstjänster, skulle i dag fordra hundra
och tusen rättelser för alt bli läslig enligt
mina begrepp. Det gick inte längre, allt oftare
måste jag resignera. Nå ja, ni ser att inte
heller jag är fullkomligt stel och reaktionär,
även jag lärde mig tyvärr att göra eftergifter,
att inte längre spjärna emot det stora onda.
Men nu är det också det andra, det som
jag förut kallade min ”lilla” tjänst och som
för länge sedan blivit min enda. Vill ni, herr
doktor, jämföra en av mig satt spalt med
vilken annan tidning som helst, så skall
skillnaden falla er i ögonen. Sättarna av i dag,
alla utan undantag, ha för länge sedan
anpassat sig efter språkfördärvet, ja,
understödja och påskynda rentav detta. Knappast
någon vet numera, att det finns en ömtålig
inre lag, en oskriven konstnärlig lag, enligt
vilken det här måste stå ett komma, här ett
kolon, här ett semikolon. Och hur avskyvärt,
hur rent av mordiskt bli inte — redan i de
maskinskrivna manuskripten och sedan av
sättarna — de ord behandlade, som stå vid
slutet av en rad och ha den oförskyllda
olyckan att vara för långa och att behöva
styckas i två delar! Det är fruktansvärt. I vår
egen tidning har jag, i växande antal med
åren, måst anträffa hundratusenden av dylika
arma ord, strypta, felaktigt delade,
sönderslitna och skändade ord: omst-ändigheter —
betr-aktelser, ja, en gång förekom en
smygvrå! Här är nu mitt fält, här kan jag ännu
i dag kämpa den dagliga kampen, göra gott
i det lilla. Och ni vet inte, ni anar inte, herr
redaktör, hur skönt det är, hur gott, hur
tacksamt ett från pinbänken befriat ord, en genom
riktig interpunktion klarlagd sats blickar mot
sättaren! Nej, begär aldrig mer av mig, att
jag kastar bort och lämnar i sticket allt detta!
Fastän redaktören kände Johannes sedan
årtionden, hade han dock ännu aldrig hört
honom tala så livligt och personligt, och medan
han invärtes värjde och gjorde sig kall mot
det narraktiga och överdrivna i detta tal,
förnam han ändå också ett litet hemligt värde
i denna bekännelse. Det undgick honom heller
inte, hur högt en så ömtålig samvetsgrannhet
och arbetsglädje i varje fall borde uppskattas
hos en sättare. På nytt fyllde han helt och hållet
sitt kloka ansikte med vänlighet och sade:
— Nå ja, Johannes, ni har ju för länge
sedan övertygat mig. Under dessa
omständigheter tar jag naturligtvis tillbaka mitt förslag
— det var ju välment. Sätt ni som förut, stanna
ni i er tjänst! Och om jag annars kan visa er
något litet tillmötesgående, så säg bara till!
Han reste sig och räckte sättaren handen,
övertygad om att denne nu äntligen skulle gå.
Men Johannes, som med innerlighet grep
den räckta handen, öppnade på nytt sitt
hjärta, då han sade:
— Hjärtligt tack, herr chefredaktör, vad ni
är snäll! Ack, en bön skulle jag nog ha, en
liten bön. Om ni där ville hjälpa mig en smula!
Utan att taga plats igen uppmanade
redaktören med en något otålig blick honom att tala.
— Det gäller, sade Johannes, det gäller
återigen ordet ”tragisk”, herr doktor. Ni vet
ju, vi talade förr flera gånger om det. Ni
känner ju reporternas oskick att kalla varje
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
