Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Storstein, Olav, Kielland påny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NORGE
energisk och välskriven bok, så ensidig i sina
värderingar och i sin framställning, att man
inte tror sina egna ögon. Hela materialet har
på det mest bestickande sätt tillrättalagts för
att bevisa riktigheten av författarens
synpunkter. I så måtto är det hela högst
beundransvärt, det har bara den tråkiga egenskapen
att det på avgörande punkter är felaktigt.
Storstein är marxist och därtill en
hänsynslös sådan. I en artikel i Times Literary
Supplement för någon tid sedan skrev en
anonym författare om den marxistiska skola
som under de senaste åren har hållit sitt intåg
i engelsk och amerikansk litteraturforskning
och kritik. Han tillerkände den många goda
sidor — en ny energi i synpunkterna, ett
berättigat och fruktbart avståndstagande från
allt slags estetiskt kineseri. Men han måste
beröva dess anhängare den stolta tron att
deras synpunkter äro radikalt nya. Genom
en rad exempel ur engelsk litteraturhistoria
visade han, att marxistiska synpunkter ha
tillämpats ganska långt innan marxismen
uppträdde. Inte heller i Norge är det någon nyhet
för litterär forskning och kritik, att det finns
en klar förbindelse mellan diktning och social
miljö och hela den ekonomiska utvecklingen.
Storstein har rätt i att denna förbindelse är
tydlig i hela den norska ”guldålderns”
diktning, men han har inte rätt i att Kiellands
tidigare skildrare och kritiker Gerhard Gran
förbisett eller undervärderat den. Däremot
övervärderar han den själv vad Kielland
beträffar. Det är visst och sant, att Kielland
kände sympati för de fattiga, och att han
skoningslöst avslöjade de himmelsskriande
orättvisor som han av egen erfarenhet kände
till från det lilla samhälle där han hade vuxit
upp och varifrån han hela tiden hämtade sitt
stoff. Men Kiellands syn på det sociala
(liksom på det religiösa) bestämdes absolut icke
av någon social dogmatik. Han hudflängde
”kaninerna”, hela det religiösa hyckleri och
den maktlystnad som nådde sitt mål med
religionens hjälp. Men Storstein är själv
uppmärksam på att Kielland hade den djupaste
respekt, ja, rentav beundran för Hans Nielsen
Hauge och de tidiga haugianerna, vilkas
fromhet, nykterhet och duglighet verkligen gjorde
dem till världens salt. Utan tvivel var
Kielland själv vad man kallade fritänkare, men
hans värdesättning av religiösa människor är
inte på något sätt bestämd av hans egna
synpunkter utan av hans vakna, fördomsfria
och realistiska människovärdering. Detsamma
gäller hans uppfattning av fattiga och rika.
Han har ingen benägenhet för att skära alla
över en kam, hade han haft det, så kan
Storstein vara säker om att hans diktning inte
hade varit levande den dag i dag är. Just
därför att han hade en erfaren världsmans skepsis
lät han sig icke förbluffas och gav sig inte
in på att idealisera en samhällsklass och racka
ned på en annan utifrån hårdnackade teorier
om den sociala kampens riktning och mål.
Utan tvivel innehålla de flesta av hans böcker
sociala angrepp, och utan tvivel voro dessa
angrepp mycket radikala, men böckerna leva
icke i kraft av dessa angrepp, utan i kraft av
hans levande människoskildringar, som ofta
gingo stick i stäv mot hans teorier och åsikter,
och på grund av hans framstående
konstnärliga egenskaper, hans mästerliga komposition,
hans klara stil och inte minst hans friska
berättarglädje.
Varken Storstein eller någon annan kommer
att lyckas inbilla folk, att en bok är bra, så
snart författaren har den rätta sociala
uppfattningen. Den engelska artikel jag nämnde
påvisar, att Lenin beundrade de ryska
klassikerna och inte hade något intresse till övers
för de intelligenta unga män som skrevo
futuristiskt nonsens ”i revolutionens namn”. Och
den engelske författaren har utan tvivel rätt,
när han säger, att de marxistiska kritikerna
inte skulle komma någonstans, om de inte
47. — B. L. M. 1937. 709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
