Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Storstein, Olav, Kielland påny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
erkände konstnärliga och estetiska värdens
berättigande i ett diktverk vid sidan av
historiska och sociala synpunkter. Storsteins bok
är ett bevis. Den är talangfull och intressant,
men den ger en felaktig bild av Kielland och
hans inställning till de sociala problemen.
Storstein lägger stor vikt vid det faktum,
att Kielland icke bröt med sin aristokratiska
tillvaro och i det praktiska livet gjorde sig
till ett med de fattiga och kuvade, vilkas talan
han för i sina böcker. Det är inte så lätt att
förstå vad Storstein egentligen menar med
detta. Menar han att Kielland skulle svika de
familjetraditioner av bästa slag och den kultur
han fått i arv för att dela den så kallade
”allmogens” villkor? Ett sådant företag skulle
ha strandat på en av de värdefullaste
egenskaperna hos Kielland — på hans känsla för
äkthet. Kielland skulle inte på något sätt utan
vidare ha kunnat förvandla sig till ”allmoge”
— varken i inre eller yttre avseende — han
skulle därigenom på sin höjd ha kommit
fram till att känna sig avskyvärt oäkta, utan
sammanhang med sig själv och också utan
sammanhang med den milj ö han som en
demonstration skulle göra sig till ett med.
Storstein rör här vid ett problem som har
varit aktuellt för flera norska diktare än
Kielland. De ha haft en radikal uppfattning, ivrigt
önskat och arbetat för större social rättvisa,
större frihet i liv och tänkande. De ha på
grund av denna inställning måst angripa
”överklassen”, men de ha själva tillhört den,
och även om de inte ha haft gott om pengar
— något som inte heller Kielland hade, han
plågades tvärtom i hela sitt liv av dålig
ekonomi — så ha de haft sin klass’ fordringar
på tillvaron, ett bildningsbehov, som är
dyrbart, därför att kulturen är dyrbar, och
framför allt en själslig inställning som skulle ha
gjort det omöjligt för dem att leva och känna
sig som ”proletärer”. Gunnar Heiberg var
i likhet med Kielland en aristokratisk radikal,
han har liksom Kielland känt svårigheten i
att förena liv och lära. Han trodde på
socialismen, och han lär en gång ha formulerat
följande skämtsamma uttalande, som har både
ett djupt personligt och ett socialt perspektiv:
— Jag är kommunist, men vem skall äta
kaviaren?
Det blev en djup besvikelse för socialisten
Heiberg, att socialisterna icke kunde hindra
krigsutbrottet år 1914 och inte heller gjorde
något allvarligt försök att hindra det.
Vänsterpartiet beredde Kielland en bitter besvikelse
på nittiotalet. Om dessa två radikaler hade
levat i våra dagar och sett hur det av de
stora frihetsälskande rörelserna har blivit
despotisk diktatur och mörk, frihetsföraktande
terrorism, så skulle de otvivelaktigt båda två
ha känt sig tvungna att låta allting undergå
en omvärdering och finna nya utgångspunkter
för tro och kamp.
Strax före jul i fjol var jag i Stavanger och
gjorde en dag en biltur bortåt Jæren, detta
märkliga kustlandskap som Kielland älskade.
Här åkte han själv alltid från Stavanger till
sitt sommarresidens i landå, förspänd med
vita hästar, utstyrd som en fullblodsparisare,
elegant klädd — en märklig, man vore frestad
att säga snobbig, företeelse i dessa fattiga
omgivningar — ty han kunde inte i hela
Norge ha funnit en mera skärande kontrast
mot sin egen lyxälskande personlighet än de
fattiga inbyggarna i Jæren. Men han var sig
själv — och även om han kanske kände sig
generad över sig själv, har han säkert aldrig
på allvar hängivit sig åt tanken, att han skulle
kunna bidraga till de sociala problemens
lösning genom att avstå från sina vanor och göra
sig till en vanlig fattiglapp. Jag upprepar, att
han bara skulle ha känt sig oäkta, och han
avskydde det som var oäkta mer än allt annat
i denna värld. Hans kamp var just riktad mot
allt oäkta och allt som smakade hyckleri. Men
det märkligaste är, att varken Stavangers
små
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
