Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Brev från Norge - Anmälda böcker - Storstein, Olav, Kielland påny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN NORGE
borgerliga eller Jærens fattiga befolkning
heller på något sätt kände sig upprörd över
Kiellands egenartade och förnäma
uppenbarelse. Han stod på god fot med allmogen,
man tolererade hans extravaganser och unnade
honom dem, just därför att man kände att han
var äkta, en vän till alla äkta människor och
till deras kamp för att förbättra sina villkor.
Fruktad och hatad var han endast av hycklarna,
Det är på det hela taget naivt att mena, att
Kielland betraktade den sociala kampen och
bedömde människorna utifrån den möderne
marxistens saligt förenklade begrepp.
Kielland trodde inte på uniformitet utan på
kvalitet, och han önskade inte något ensartat
samhälle, vare sig politiskt eller ekonomiskt. Men
han. krävde sinne för mänskliga värden,
respekt för sanning och rättvisa. I allt vad
Kielland tänkte och gjorde lever hans
aristokratiska, nästan religiösa tro på frihet och
tolerans — och Storstein gör sig skyldig till
en svår missuppfattning, om han menar, att
Kielland hade dåligt samvete på den punkten.
Tvärtom, det har säkert inte fallit Kielland
in ens som en avlägsen möjlighet, att han på
ett konstlat sätt, som ett slags demonstration
eller helt enkelt som en omvändelse, skulle ge
avkall på sin kulturella och sociala nivå och
anlägga en form av tillvaro, som inte var
naturlig för honom. Hans sociala åsikter voro
åsikter — det var inte på något sätt fråga om
omvändelse. Det är först i våra dagar, som
de politiska och sociala ideologierna uppträda
som religioner med totalitetskrav på
människorna. Kielland skulle i frihetens och
sanningens namn ha protesterat mot samtliga
trosbekännelser i våra dagar, och säkert skulle
han ha föredragit kristendomen — inte minst
därför att den är grundvalen för den
humanistiska livssynen.
Medan jag har skrivit detta har det kommit
ett nytt häfte av Edda, Francis Bulls ståtliga
tidskrift för litteraturforskning, med en
utom
ordentlig artikel av lektor Valborg Erichsen
Lynner, vari hon polemiserar mot Storsteins
uppfattning av Kielland. Hon citerar bland
annat ett brev från Kielland till hans bror,
där han säger: ”Det är en egendomlig
vidskepelse bland människorna, att den, som vill
älska och hjälpa andra, i synnerhet nedåt,
måste börja med att lämna sin miljö och
i yttre måtto stiga ned till de andras
ståndpunkt. ––––Endast om man helt och fullt
lever i överensstämmelse med sig själv,
förmår man i längden prestera ett gott och
full-lödigt arbete.” Och fru Lynner skriver, att
”man tvekar nästan att säga, att Storstein
betraktar Kielland som en tendensr/iÅtare, ty
diktningen träder i hans framställning helt
och hållet i bakgrunden”. Hon fäller här ett
mycket riktigt yttrande om Storsteins annars
talangfulla arbete — och ett yttrande som
i hög grad gäller hela den marxistiska
litteraturvärderingen: den är trång, och den
förnekar den irrationellt levande process, som
diktning utgör. Ingen tendens kan vara mera
ofruktbar för diktningen än den att betrakta
det mänskliga livet utifrån ett par sociala eller
politiska doktriner. Tiderna igenom har god
diktning haft mycket att förtälja om det
föränderliga, men framför allt har den haft
mycket att förtälja om det evigt mänskliga,
vilket gör att vi ofta känna igen oss själva
bättre i de gamla böckerna än i de nya. Den
största dikten vet, att människorna också ha
att räkna med andra faktorer än sig själva
och sina levnadsomständigheter.
II.
När man åker ett stycke inåt landet från
Kiellands sommarresidens på Jæren, kommer
man till den gård, där Arne Garborg
tillbringade sin dystra barndom. Det är ett par
kontraster — det vita, leende Kiellandska
sommarresidenset och den mörka Garborgska
gården, som ger ett intryck av fattigdom. Om
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
