Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hj. Linder: Wadköpings uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WADKÖPINGS UPPKOMST
överensstämmer rätt nära med ”Elgériska
gården”. Morfars porträtt i boken är målat
av ”porträttören och älgmålaren Axel Borg”.
Detsamma var i verkligheten fallet med
fabrikör Elgérus! Åtskilliga av familjens
medlemmar förefalla som hämtade ur det bergmanska
familjegalleriet, enligt vad man på sakkunnigt
håll försäkrat mig.
Det är då anmärkningsvärt, att Hjalmar
Bergman tydligen tänkt sig att frambesvärja
en ny stad, en annan än den han tidigare i bok
efter bok skildrat och som i huvudsak varit
kalkerad på Örebro. Kanske önskade han
komma ifrån den tidigare ämneskretsen,
kanske var förändringen helt enkelt betingad av
att en av huvudpersonerna var biskop —
alltnog, han gjorde sin stad till biskopssäte. Den
förses sålunda med domkyrka, och fast den
inte får något namn, erhåller den dock, i
motsats till Knutsmässans stad, en beteckning. Den
kallas för W. Här inställer sig möjligheten
att Bergman tänkt på den stad, där han år
1900 efter två månaders inackordering avlagt
studentexamen, nämligen Västerås. Av de
fåtaliga topografiska upplysningarna i ”En
döds memoarer” framgår, att i staden finns
ett berg, Prästberget — liksom Västerås har
sitt Djäkneberg — och sannolikheten är ju
genast större. Huvudsaken är emellertid, att
diktaren här uppenbarligen avsiktligt velat
framsuggerera bilden av en annan stad än
Örebro; medlen äro dels att kalla den W.,
dels att göra den till stiftsstad, dels att skänka
den ett stadsberg, till vilket ju inte fanns en
tillstymmelse i födelsestaden.
I denna nya stad äro emellertid betecknande
nog icke endast ”inre” detaljer, det vill säga
familjeminnena, att hänföra till Örebro, utan
även yttre drag. Det. finns exempelvis ett rött
tvåvåningsträruckel på Norr i staden W.,
kallat Kråkslottet. Det verkliga Kråkslottet lär
ha stått kvar i Örebro ännu 1934. Skolans
lärjungar berättas i boken gå i procession till
Slottsbron, där de möta ”en skock lärare”.
Hela denna situation visar hän på Örebro, där
Kanslibron vid slottet ligger i skolans
omedelbara närhet; även lärjungarnas procession till
denna plats anspelar på Örebrotraditioner.
På ett ställe i boken nämns till och med
namnet på en lärare från Bergmans skoltid:
”gubben Sundblad i nedre sjätte”.
Staden W. har således konstruerats med
hjälp av två slags beståndsdelar: dels av
minnen från barndomsstaden, dels av yttre
detaljer annorstädes ifrån, med sannolikhet
Västerås.
Det är denna stad i ny, reviderad och utökad
upplaga, som i nästa bok får det berömda
namnet Wadköping.
III.
Det är visserligen inte möjligt att bevisa,
att Hjalmar Bergman, när han i sin mest
kända roman — ”Markurells i Wadköping"
(1919) — präglar namnet, verkligen tänkt
på just den stad, som utgjort bakgrund för
de dystra memoarerna. Men för det första
begagnar han sig av samma tekniska grepp:
domkyrkan, stadsberget hämtade från Västerås
— här tillkomma Metallverken — stommen
av människor och händelser hämtade ur minne
och fantasi. För det andra är ju initialen
densamma. För det tredje: varför tillskapa två
stiftsstäder i en och samma bergslag?
Man kunde ju påvisa de två städernas
identitet så enkelt som genom att hävda, att
de åtminstone ha en betydande person
gemensam, nämligen den hänsynslöse gamle
bankdirektören Arnfelt. Men fullt så säkert
uppritad var trots allt inte den bergmanska
världen, att inte en person kunde uppträda på en
plats, där han icke tidigare förekommit;
vidare heter bankdirektören i ”En döds
memoarer” ”A. O.” i förnamn, i ”jag, Ljung
och Medardus” däremot heter han ”0. A.”.
Alldeles osvikligt var således inte heller
Hjal
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
