Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hj. Linder: Wadköpings uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HJ. LINDER
från Örebro, ty i Örebro äro både Längbro
och den ärevördiga Nicolaikyrkan belägna.
Huruvida kommerserådet och murarmästaren
bott där i exakt den gestalt som diktaren ritar
upp, torde väl vara betydligt mera ovisst.
Återstår frågan: är staden i denna novell,
vilken med klara geografiska detaljer angivits
vara Örebro, också lika med Wadköping? Den
saken är svårare att svara på. Så mycket kan
emellertid fastslås — inte sant — att
kommerserådet Bourmaister varit en högst
dominerande figur i det Wadköping vi förut
beskrivit. Det är han ju också här? Saken är
väl sålunda klar.
Det egendomliga är, att saken inte är klar.
Kommerserådet har inte samma namn. Han
heter inte Bourmaister, utan Bourgmaister.
Det är ett g som skiljer. Att detta skulle bero
på felskrivning eller minnesfel får nog anses
uteslutet.
Återstår således den möjligheten, att
diktaren för sin lilla Wadköpingsnovell ansett
sig behöva både Längbro, Nicolaikyrkan och
hela Örebrostaffaget. Samtidigt kunde han inte
komma ifrån att Längbro etc. var beläget i en
helt annan stad än Wadköping, Bourmaisters
hemvist. Skulle det i denna stad inplaceras
ett kommerseråd, borde rimligtvis inte
Bourmaister komma i fråga. Likafullt kunde
Bergman icke släppa det för honom
säkerligen associationsrika, högborgerligt klingande
Wadköpingsnamnet. Ett litet g räddar
situationen. Namnens stämning är kvar — men
Nicolaikyrkans stad och Wadköping kunna
icke längre rättvisligen påstås ha något
gemensamt. Diktaren kan icke beskyllas för att ha
låtit ett kommerseråd bli bofast på två olika
orter samtidigt.
Man kan således våga dra den slutsatsen,
att även Hjalmar Bergman i enstaka fall hade
svårt att skilja på Örebro och Wadköping. De
smälte ihop, som de då och då kunna göra
för oss, hans läsare. I detta sistnämnda fall
har han skylt över sin lilla lapsus med
bokstaven g. Den skall liksom göra gällande, att
Wadköping denna gång inte alls varit på tal.
Härtill är nu endast att säga: så mycket
kan ett ensamt g inte uträtta. Hans läsare
känna Wadköpingskrumelurerna alltför väl.
Arten är oefterhärmlig. Försöket att
inplantera dem på Sveriges karta och ge dem Örebro
Nicolaikyrka till bakgrund är dömt att
misslyckas. Wadköpingsmaneren skina igenom,
och Bergmans läsare säga sig: staden är
Wadköping, därmed punkt.
Staden är således Örebro, och staden är
Wadköping. Som i ett stereoskop glida två
olika bilder över i varandra till något nytt.
Det är ett trolleri, och det är just vad man
kan säga om hela Hjalmar Bergmans
bergslag. Han svängde trollspöt över sin ungdoms
stad, han gav oss en trollskärva i ögat. Och
liksom timmerman Kvitten utbrister till den
stackars förvandlade vävare Botten i
Midsom-marnattsdrömmen har man skäl att tillropa
Närkes huvudstad:
— Gud hjälpe dig, Botten! Gud hjälpe
dig! Du är transponerad!
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
