Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Än flyga svanarna, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
EINAR MALM
av en frisk vind, som för med sig en frän,
syrlig doft? Då man med vidgade näsborrar
super in ångorna av sommarens förvissnande
fägring och med skärpta sinnen njuter de
sista dropparna av ett härligt vin. Skalden har
själv i en dikt uttryckt saken bättre:
Ännu grönska våra stränder
men det glöder i var rönn,
ännu snärpa vassens änder,
men det kallnar fort i sjön.
Låt oss innan hösten sliter
lövens tunna prakt itu
smaka av som sybariter
frukten som har mognat nu.
Låt oss fröjdas i den klara
eftersommarn hemmavid —
somrarna som svalor fara,
sländkort är vår nådatid!
Einar Malm, den yngste och yraste av
poeter, är ej längre så ung, och denna hans
mognaste samling får sin struktur av en
resignerande besinning, som dock ej utesluter
ett käckt ”trots allt!”. ”Ån flyga svanarna”
heter hans diktsamling och detta ”än” knyter
med en reservation an till följande
karakteristik, som han ger av sin ungdomslyrik:
I sidenrymden skredo svanfalanger
likt vita strofer i en vårprolhg —
allting var rörelse och färg och klanger,
bland djur och hjärtan gick vårt härjningståg.
Det studentikosa och övermodigt vältaliga
från ”vandringsårens bråda hungertid” har
gått upp i rök, men den som trodde att en
efemär skaldebana därmed skulle vara stäckt
misstog sig. Poesien finns kvar.
Så medelålders sansad har emellertid inte
Einar Malm ännu blivit, att han alldeles
förlorat sinne för den effektfulla attityden. Man
kan inte frita honom från en viss posering,
som i grunden är ett ungdomligt drag. Han
förskansar sig numera bakom en prövad och
ensam mans stolta misantropi. Endast med
naturen och de vilda djuren känner han
verklig gemenskap, medan människorna i gemen
tyckas honom stillösa och besj älade av lumpna
och platta motiv. Man betvivlar inte att detta
jagade och folkfientliga drag hos honom
bygger på en inre verklighet, men det tar sig
ibland nästan utmanande medvetna uttryck.
Einar Malm vill vara en mänsklig
motsvarighet till den på sitt skär kringskurna
havsörnen: den siste poeten som med en sväng
på klacken vänder ryggen åt den profana
hopen av brackor, tomtspekulanter och
sommargäster för att i svansträck, örnflykt,
spov-sång och älgspår — vilka spår sedan! —
finna livsyttringar, med vilka hans själ
känner sig i samklang. Med en lidelse på vars
äkthet man icke kan taga miste besjunger han
naturen i dess oförställda existenskamp såväl
som i dess sköna och mättade vilostunder, och
med en oförsonlighet, som likaledes är
uppriktig ända till oresonlighet hatar och skymfar
han envar som för profit eller nöje stör
idyllen eller blandar sig i kampen. Detta är
naturligtvis en poetisk hållning och en
medvetet polemisk ståndpunkt snarare än ett
praktiskt program, som kunde diskuteras. Skalden
gör ingen hemlighet av att han själv inte kan
leva som han lär. Ehuru han i dikten
”Ros-lagssommar” ilsket blänger på det beskäftigt
brådskande Finlandsplanet, som förstör
luftfreden, bekänner han i dikten ”1
soluppgången” att han själv brukar förflytta sig till
sitt älskade Finland medelst samma farkost.
Jag tror inte, att Einar Malm begär att hans
dikt skall anses motsvara logikens krav. I en
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
