Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Malm, Einar, Än flyga svanarna, anmäld av Georg Svensson - Österling, Anders, Lyriska tolkningar, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
värld av statistik och planhushållning vill han
representera den irrationella principen.
Dock saknas icke helt uttryck för en mera
social inställning. Hem och familj har Malm
alltid haft känsla för, och den gemenskap,
som äktenskapet skänker, ägnar han en vacker
dikt. Den meningslösa och blodiga
förvirringen i världen plågar honom, och han
efterlyser broderskapets förlorade idé. I dessa och
andra reflexionsdikter utvecklar han en
epi-grammatisk stilkonst, som få svenska diktare
just nu kunna överträffa. Denna strama
formuleringskonst firar triumfer i den med
strålande humör skrivna stora rapsodien
”Ros-lagssommar” och i de efter mönster av
Edgar Lee Masters’ ”Spoon River Anthology”
formade satiriska gravskrifterna i cykeln
”Begravningsplats”.
Det är dock i den rena naturlyriken, som
Malm starkast hävdar sig. I dikter som
”Havsvik”, ”Härolden”, ”Upländsk maj”, ”1
mor-kullstunden”, ”Havsbandets vår” och ”Ekarna”
har han målat utomordentliga svenska
landskapsbilder. Och dessa dikter stanna ej vid
den blotta impressionistiska brion, de ha ett
själsligt innehåll och en välfunnen symbolik,
som gör dem lätta att minnas. Dikten ”Ekarna”
kan tjäna som ett exempel:
Pris vare ekarna, de trofast grå,
som fälla löven sist och grönska senast!
Man skall ej äga hela våren genast,
det går ju ändå som det måste gå.
Är inte våren lyckligast och renast
i mars, den ljusnande och aningsgrå?
April blir tung av ångestspänning genast,
och maj är alltför färdig, alltför blå.
Tack vare ekarna, som lövas senast
finns< dock ännu en del att vänta på.
Georg Svensson
Lyriska tolkningar
ANDERS ÖSTERLING: Lyriska tolkningar.
Bonniers. 6: —.
Om lyriska översättningar gäller det, att de
aldrig kunna bli annat än tolkningar,
omskrivningar, transkriptioner. Att den innersta
essensen, de flyktigaste övertonerna aldrig helt
kunna fångas och överföras i nytt
språkmaterial, är en sanning, som var och en med
lyriska tolkningsförsök det bittersta förtrogen
fått erfara. Här gäller givetvis, att
överföringsprocessen kan bli i högre eller lägre grad
lyckosam, beroende på translatorns grad av
sensibilitet. Var och en som stiftat bekantskap
med Anders Österlings tolkningskonst, sådan
den manifesterat sig i två samlingar, betitlade
”Fränder och främlingar”, skall med glädje
hälsa en ny samling lyriska översättningar av
hans hand. Ty i hans fall gäller det, att han
ofta lyckats utföra det till synes omöjliga:
att i svensk språkdräkt meddela ett suggestivt
intryck av originalets halt och karaktär.
Österlings ”Lyriska tolkningar” representera en art
av ”Nachdichtung”, som understundom kan
komma fulländningen så nära som det
överhuvudtaget är möjligt i denna
ofullkomligheternas värld. De äro, där de äro som bäst,
bevis på hur långt man ändå kan nå, där
befryndad art varit förutsättningen för
intensiv och djup inlevelse.
Ett sådant omdöme gäller i föreliggande
samling kanske framför allt om tolkningen av
Mörikes gåtfullt sköna cykliska dikt
”Pere-grina”. Den inledande satsens majestätiska
legato avlöses av den intensivt rörliga
bröl-lopsskildringen med dess mystiska eklärering,
för att efter hand tona ut i en magistral och
gripande final. Det är ett mästerverk av lyrisk
kontrapunktik, och en detaljerad jämförelse
mellan original och översättning ger vid
handen, hur smidig, hur utomordentligt följsam
den österlingska tolkningen är. Som prov på
dess förnäma och inspirerande hållning må
cykelns sista avsnitt här anföras:
Vid påle dömes kärleken att lida,
den ädlas huvud har ej tak, ej ly;
barfota, tiggande från by till by,
med gråt hon fuktar sina sår som svida.
Ack, sådan var hon, flickan från det vida,
skön i sin yra, när med eldad hy
hon vilda kransar band om hårets sky
och mötte vårens stormar vid min sida.
Hur har jag kunnat Peregrina lämna?
Kan lyckan uppstå i förklarat skick?
Kom i min famn igen, låt allt sig jämna!
Men ve mig! Vad betyder denna blick?
Hon kysste mig, men tycktes hat mig ämna.
För alltid vände hon sig bort och gick.
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
